världen sörjen just nu en revolutionär.
rip

2011-10-05

Jag hörde ett väldans liv från loftgången. Någon bankade på en dörr. Röster diskuterade och plötsligt ringde det på hos mig. När jag öppnade, stod två uniformklädda poliser där på andra sidan. Allt jag förmådde mig att säg var, "Ojdå".

Oavsett om man är foglig som ett lamm eller hittar på hyss värre än Emil i Lönneberga, himself, så får polisen alltid mig att känna mig fruktansvärt liten. Respekt ? Nej, det vet jag inte. Många gånger har jag liksom tappat förtroendet för polisväsendet- tyckt att det ofta tummat lite för mycket på sina plikter. På både gott och ont.

Vi förde ingen lång dialog, utan jag fyllde endast i på sådant som jag hade en aning om. Mest oroade jag mig över deras visit. I detta faller hade polisen ingenting med mig att göra. Anledningen till deras plötsliga visit berodde på misstankar om ett eventuellt dödsfall eller möjligtvis försvinnande. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på känslan som for genom min kropp. En kall kåre, kanske ?

Ett dödsfall. Ja, sånt händer ju. Tanken slog mig genast. Livet är som ett kringresande tivoli. Det har alltid sina höjdpunkter. Man lever hela tiden på gränsen av att vara fullkomligt frälst av den kittlande känslan i magen när det plötsligt vänder och blir en skräckupplevelse.

Kärleken slår loopar som en berg-och-dalbana. Lustiga huset påminner dig om självkänslan som tar dig på en långresa där du står öga mot öga med alla dina fel och brister, som du sannerligen överdrivit. Farfarsbilar förkunnar om de dagar i livet då du bara kan luta dig tillbaka och låta någon annan styra. Men det gäller att vara på sin vakt; för mycket av det goda- rosa moln utav sockervadd och en alldeles för munter inställning bland chokladhjul och enarmade banditer, står man lätt ensam kvar med magont och ångest- precis som en tur i spökhuset. Vi upplever stötar, men inte värre än att vi kan handskas med dem. Radiobilarna känns inte värre än våra vardagsbekymmer. Och där på toppen av allting, när vi har som roligast, blir det en hisnande resa i pariserhjulet. Tänk att vi fick uppleva allt det här ? Livet. Det fanns där hela tiden, under våra fötter.

Så frågan är; när det sedan är dags att packa ihop och resa vidare. Gjorde vi rätt som köpte ett åkband eller är vi nöjda trots att vi bara hade biljetter till en del ? Ingen annan kan svara för din tivoliupplevelse genom livet. Vi kan åtminstone trösta oss med att vi som oftast är tillsammans- i stort och i smått. Det viktigaste av allt, tycker jag är, att hålla ihop. Man vill inte vara den som gick miste om någonting för att man var vilse. Livet ter sig så märkligt ibland, men man är aldrig mer ensam ön man gör sig. När karusellerna sedan gått för att sova då vill man känna ro och kanske längta till nästa säsong, men mest av allt spela upp highlightarna för sig själv och aldrig glömma den där kittlande känslan i magen som övervinner det mesta.

Have fun you kids,

m.

2011-09-29

Varför blir allting jag rör till stenar på mina axlar ? Allting jag någonsin bryr eller brytt mig om, blir till tunga stenblock som får min rygg knotig och krökt. Varför tynger jag mig själv med saker som jag inte ens kan påverka ?

Jag såg en gång en gammal kvinna, fårig och krokig. Jag tänkte; hon måste ha levt. Ingenting kännetecknar ett rikt liv bättre än kroppsliga skavanker. Den här kvinnan har följt vägar hon kanske inte hade räknat med, men hon vet saker.

Men varför känns det som att vi, frenetiskt söker kunskap och lycka under varje sten, så pass att samla och så frö, blivit livets melodi, mer än att faktiskt beskydda de frön vi omsorgsfullt sått och fått se växa ? Man är inte rik enbart på sin rikedom. Det kännetecknas av mer än guld och ädelstenar.

Ett leende inifrån är mer värdefullt än att vara oberoende. Vem vill vara på egen hand när en del stenar inte går att bara ensam ? Man måste vara två. Bära varandras lycka när det svämmar över, rädda varann från olyckor när det får trygghetens murar att rasa samman. En fårig, krökt och vis kvinna är aldrig utan sin fåriga och krökta kamrat. Därför kan det kvitta att livet ter sig likt en massiv kedja av berg, tunga att bestiga, för vi är två.

m.

han finns där på den amerikanska västkusten-
mitt i en livskris och kämpar för sin överlevnad.
jag sitter i den svenska södern och förvisso njuter av att vara 20+, men kämpar med uppstarten av ett eget liv.
och så möts vi.
han med 4 dagars skäggstubb inrökt, i sällskap av sin trogne följeslagare, whiskey. han som tycks ha tappat kontrollen över, i stort sett det mesta, ger nu mig råd om livet. no, not really. fast nog har hank en magisk förmåga att trolla med ord som rotar sig djupt i en och som ställer många olösliga frågor att vända och vrida på.
varför blir jag jämt sån här ?
varför är jag så mottaglig för fiktiva låtsasvärldar ?
jag tycker inte om att läsa. jag tycker inte om att läsa för att ställa frågor till mig själv.
jag ser det hellre framför mig i den mest dramatiska av världar.
då får jag inspiration att begrunda saker och ting själv.
dessutom, blir jag påverkad av miljöer.
venice, ohmygod. i wanna live there !
jag vill stutta längs strandpromenaden i avklippta jeansshorts& och hemmasnickrade smycken, och på kvällarna komma hem till ett vintage- inrätt strandhus och skriva noveller om livets vägskäl.

jag önskar att det fanns behov av en "carrie bradshaw/ hank moody" one of a kind á la malmö style.
jag kan dock inte tänka mig att en flicksnärta på 20 bast skulle kunna införliva så mycket tankeställare i, egentligen någons, inrutade liv. i guess, publiken är för liten och jag för ung.

still there is a part of me, hoping to become maybe, just maybe, something important with all these words that is kept inside of me. some day, i will burst, there is no doubt. i just need to find a way to handle my emotions and put them together into something powerfull within black on white.

den här bloggen är oerhört hjälpsam.
faktum är att jag skiter fullständigt i vad jag får för respons från er, när jag får respons från er.
för somliga är ord överflödiga, för mig är det livsviktiga.
jag älskar att få måla upp det framför mig.
se och njuta av samspelet och innebörden ord får tillsammans.
mest är jag nog rätt trist i mitt försök att vara kreativ.
men vad vill folk egentligen läsa ?
det är inte lätt att försöka hitat sin nich, det ska ni veta.
det har ni kanske också förstått.
nu tänker jag dock göra ett försök, mest för min egen skull, och därför göra den här sidan till ett bollplank.
jag har alltid önskat att få ha ett eget.
några raka svar är högst onödiga. det finns liksom inge mening med att svara rätt på frågor som egentligen bara surrar i ens tankar.
istället feel free att faktiskt ta diskussionen.
ingen kan eller vet allt, men vi sitter alla på värdefulla insikter om livet som kan öka någons kvalitet av just det; livet !

peace.
så länge.
it won't be long,
XO !

jag är på sjukt stökigt humör idag.
ni vet så, det pirrar och man är glad för att det är en sån härlig dag.
jag ska möta upp fanny och ella snart.
vi ska leka på lekan, och jag behöver cola light. ska försöka ta mig förbi jobbet med, säga hej till mina goa kollegor. bageri cafeet kan vara det bästa som hänt på länge alltså.

ni hittar fler sjukt sköna kattbilder på den här länken.
jag älskar den här med going to the moon, brb.
det är precis min humör. jag dör av skratt !

ikväll vinar jag med maja innan hon drar iväg ut och härjar.
hon har lovat att klippa av mitt hår.
no worries pepz, det blir en bit bara !
det är så slitet att till och med malmös uteliggare ryggar tillbaka.

ska hjälpa milo att fånga en fluga nu !
hon håller på att gå sönder som hon kämpar, stackarn.

PUSS