vad tjänar det till att lägga hela sin själ i någonting om man inte tänker vinna ?
tre av fyra träningspass avklarade denna veckan. jag är så stolt över mig själv. det är jag som tagit kommandot över min kropp, äntligen !
sötsuget finns där fortfarande, och gärna kvällstid- men jag försöker lära mig att inte lyssna till det. det är faktiskt jag som bestämmer över min kropp. den ska inte kunna säga till mig vad jag ska och inte ska göra.
det är en befriande känsla att komma ut när morgonen fortfarande är gryning och andas den friska och lätta luften och sen veta att när jag är färdig med morgonens pass, väntar en hel dag på mig och jag kan njuta av den på alla sätt och vis.
nu har jag precis ätit en stor, men mättande och nyttig frukost. havregrynsgröt- den är standard, men jag börjar tröttna på knäckebrödsmackor så idag slängde jag ihop äggröra också. ibland undrar jag hur det kan få plats så mycket mat i min mage ?!
jag älskar mitt nya jag. jag har skinn på näsan, känner mig befriad och hälsosam. jag har kommit in i en period där jag har höga förväntningar på mig själv. till skillnad från många andra gånger är jag nu motiverad till att faktiskt se vad som kommer att hända. jag är inspirerad till att lägga ribban högt och hålla ett högt tempo.
-vad tjänar det till att lägga hela sin själ i någonting om man inte tänker vinna ?
m.
in shape- now or never
v. 41
Måndag: -
Tisdag: IW Medel
Onsdag: IW Medel
Torsdag: IW Medel
Fredag: Gymmet 1h - styrketräning
Lördag: -
Söndag: -
v. 42
Tisdag: Gymmet 1h - styrketräning
Onsdag: IW Medel
Torsdag: IW Medel
Fredag Kombipass CirkelgymIW
Lördag: -
Söndag: -
ALL IN !
Just nu är jag bara så sjukt taggad på att komma iform. Jag SKA HA platt mage och snygg rumpa. Ikväll är det IW med Berra- bästa instruktören på F&S. Jag ska ladda med havregrynsgröt och promenad ! Jag undrar lite hur mina IW-pass på onsdag och torsdag kommer att gå. Start 07.30 respektive 06.45. Hur gör man då ? Laddar med carbs kvällen innan ? Jag tror jag måste höra av mig till en viss Joppi i Sthlm.
I övrigt hoppas jag på att kunna klämma in lite fler styrketräningspass. Jag måste bara ha ett fett upplägg. Jag funderar på att boka tid med en PT bara för att få genomgång av maskinerna på gymmet och goda råd angående optimal träning för mig. Om ingen annan är sugen på att lägga upp ett pass till mig vill säga ?
Nu när hösten snart slår om och blir 20 minus och snöstorm vet ni var ni hittar mig, i svettiga träningslokaler. Eyes on the price. Topp 100 Vårruset 2012. Måste lägga in en högre växel bums !
fortsättning följer;
ja till;
långsamma kolhydrater och mycket fiber, frukt, protein och bra fett.
nej till; stärkelsemat, onödigt socker och dåliga fetter.
funderar på att dra igång en detox. fasta och sen gå all in med citrusfrukter och vätska. lägga nikotin och alkohol på hyllan för ett slag. dock har jag kommit in i värsta träningssvängen igen och njuter när armarna på walkern vevar. jag får ta en funderare helt enkelt. jag är rädd att en detox får hela min mentala balans i rubbning och att jag i stort sett bara kommer ligga orörlig i sängen, utan ork.
stay tuned !
m.
1955-2011
världen sörjen just nu en revolutionär.
rip
förlåt mig !
the hardest part of moving on...
...is letting go.
m.
Axels tivoli
2011-10-05
Jag hörde ett väldans liv från loftgången. Någon bankade på en dörr. Röster diskuterade och plötsligt ringde det på hos mig. När jag öppnade, stod två uniformklädda poliser där på andra sidan. Allt jag förmådde mig att säg var, "Ojdå".
Oavsett om man är foglig som ett lamm eller hittar på hyss värre än Emil i Lönneberga, himself, så får polisen alltid mig att känna mig fruktansvärt liten. Respekt ? Nej, det vet jag inte. Många gånger har jag liksom tappat förtroendet för polisväsendet- tyckt att det ofta tummat lite för mycket på sina plikter. På både gott och ont.
Vi förde ingen lång dialog, utan jag fyllde endast i på sådant som jag hade en aning om. Mest oroade jag mig över deras visit. I detta faller hade polisen ingenting med mig att göra. Anledningen till deras plötsliga visit berodde på misstankar om ett eventuellt dödsfall eller möjligtvis försvinnande. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på känslan som for genom min kropp. En kall kåre, kanske ?
Ett dödsfall. Ja, sånt händer ju. Tanken slog mig genast. Livet är som ett kringresande tivoli. Det har alltid sina höjdpunkter. Man lever hela tiden på gränsen av att vara fullkomligt frälst av den kittlande känslan i magen när det plötsligt vänder och blir en skräckupplevelse.
Kärleken slår loopar som en berg-och-dalbana. Lustiga huset påminner dig om självkänslan som tar dig på en långresa där du står öga mot öga med alla dina fel och brister, som du sannerligen överdrivit. Farfarsbilar förkunnar om de dagar i livet då du bara kan luta dig tillbaka och låta någon annan styra. Men det gäller att vara på sin vakt; för mycket av det goda- rosa moln utav sockervadd och en alldeles för munter inställning bland chokladhjul och enarmade banditer, står man lätt ensam kvar med magont och ångest- precis som en tur i spökhuset. Vi upplever stötar, men inte värre än att vi kan handskas med dem. Radiobilarna känns inte värre än våra vardagsbekymmer. Och där på toppen av allting, när vi har som roligast, blir det en hisnande resa i pariserhjulet. Tänk att vi fick uppleva allt det här ? Livet. Det fanns där hela tiden, under våra fötter.
Så frågan är; när det sedan är dags att packa ihop och resa vidare. Gjorde vi rätt som köpte ett åkband eller är vi nöjda trots att vi bara hade biljetter till en del ? Ingen annan kan svara för din tivoliupplevelse genom livet. Vi kan åtminstone trösta oss med att vi som oftast är tillsammans- i stort och i smått. Det viktigaste av allt, tycker jag är, att hålla ihop. Man vill inte vara den som gick miste om någonting för att man var vilse. Livet ter sig så märkligt ibland, men man är aldrig mer ensam ön man gör sig. När karusellerna sedan gått för att sova då vill man känna ro och kanske längta till nästa säsong, men mest av allt spela upp highlightarna för sig själv och aldrig glömma den där kittlande känslan i magen som övervinner det mesta.
Have fun you kids,
m.
vi bygger pass igenom våra berg, bara vi är två
2011-09-29
Varför blir allting jag rör till stenar på mina axlar ? Allting jag någonsin bryr eller brytt mig om, blir till tunga stenblock som får min rygg knotig och krökt. Varför tynger jag mig själv med saker som jag inte ens kan påverka ?
Jag såg en gång en gammal kvinna, fårig och krokig. Jag tänkte; hon måste ha levt. Ingenting kännetecknar ett rikt liv bättre än kroppsliga skavanker. Den här kvinnan har följt vägar hon kanske inte hade räknat med, men hon vet saker.
Men varför känns det som att vi, frenetiskt söker kunskap och lycka under varje sten, så pass att samla och så frö, blivit livets melodi, mer än att faktiskt beskydda de frön vi omsorgsfullt sått och fått se växa ? Man är inte rik enbart på sin rikedom. Det kännetecknas av mer än guld och ädelstenar.
Ett leende inifrån är mer värdefullt än att vara oberoende. Vem vill vara på egen hand när en del stenar inte går att bara ensam ? Man måste vara två. Bära varandras lycka när det svämmar över, rädda varann från olyckor när det får trygghetens murar att rasa samman. En fårig, krökt och vis kvinna är aldrig utan sin fåriga och krökta kamrat. Därför kan det kvitta att livet ter sig likt en massiv kedja av berg, tunga att bestiga, för vi är två.
m.
california dreamin'
stuck in between; what is fantasy and what is real ?
hand upp. hur många har sett the truman show ? inte alla, okej. i så fall; do it ! nu kommer vi till kvällens cliffhanger...döön döön dööön !
håller jag, maria agata ohlin, 900119-XXXX och så vidare, faktiskt på att bli galen ? att jobba med utsikten över ett torg får en verkligen att fundera. alla dessa människor; who are they ?
jag kan inte vara ensam om att, ibland, känna mig fången i vardagen, det är omöjligt. faktum är, det är inte obehagligt. ibland är det jävligt rogivande att känna tryggheten i att vara just där man är, och att man hur mycket man än försöker, faktiskt inte kommer att komma någon längre vart.
ändå kom paniken krypande nu när jag, ensam på min kammare, började bearbeta att jag flera gånger denna veckan, kommit på mig själv med att föreställa mig själv som huvudkaraktären i en fejkvärld. är det nu, på riktigt, jag bör göra några dramatiska förändringar ? sånt här kan verkligen äta upp mig inifrån.
mitt i den här galenskapen blir jag arg på mig själv. sluta sök efter anledningar att inte vara lycklig över det du faktiskt har. gör något åt det, god damn it !
må hända att jag gjort slag i saken och faktiskt besvarat mitt föregående nervösa sammanbrott, eller så kommer bara min publik, att frenetiskt klia sina hjässor och inte förstå ett dyft. varken eller gör mig någon större åverkan. jag bara är i en period där saker och ting känns betydligt lättare att handskas med så fort de får ta fart ute i fria luften. hösten har den effekten på mig. jag får så mycket myror i brallan när klockan tickar att vi snart måste gå i ide. då måste jag plötsligt agera kreativt och producera.
end of story med solkiga dagens outfit- inlägg eller drypande, dötrista, you gotta' try this- predikningar. om jag nu vill spotta ur mig vad som verkligen gnager in i mig, tänker jag göra det !
hang loose, bromontana !
PEACE,
m to the a r i a.
________________________________
uppdatering:
svar ja, jag tror att jag snuddade vid en hel del existentiella dilemman där. the truman show är faktiskt en fantastisk film, som förvisso tar upp en hel del intressanta frågeställningar angående det fria ordet, men också hur vi faktiskt lever våra liv. det tycker i alla fall jag. du lär aldrig få uppleva mer än du faktiskt är nyfiken på. med det sagt menar jag inte att vi alla ska gå bananas med en snubbe i gul hatt och hitta på en massa sattyg, men det skadar inte att ha ett öppet sinne och en nos att vädra sig till äventyr med. det är bara du som är kapten på din resa, så lossa ankar och hissa segel innan det kommer en läbbig kapten krok och sjöhalar dig.
det där sista är till och med för diffust för mitt eget bästa. jag tänker göra som en viss ung dam, med sjukligt ful lugg, i min nya favvo såpa. jag tänker fall in i dvala och på vägen dit räkna sjöjungfrur.
godnatt y'all !
there is just too much that time cannot erase
har du stått där på tröskeln och inte vågat ta dig över ? rädd för vad som finns på andra sidan ? kanske, helt och hållet, skräckslagen över tanken på att lämna det som finns bakom dig. what's in the past, finns det någon som har sagt. fattar den jävla idioten ingenting ?
fortfarande finns där en sak som verkligen kan få en att vakna, kvickare än ett bad i en isvak. SMÄRTA. kontrasten mellan att vara så uppe bland molnen och inte veta varken ut eller in, är smärtan en lika effektiv väckarklocka som att slå lilltån i sängramen.
BOM.
welcome to the dr phil edition of me
han finns där på den amerikanska västkusten-
mitt i en livskris och kämpar för sin överlevnad.
jag sitter i den svenska södern och förvisso njuter av att vara 20+, men kämpar med uppstarten av ett eget liv.
och så möts vi.
han med 4 dagars skäggstubb inrökt, i sällskap av sin trogne följeslagare, whiskey. han som tycks ha tappat kontrollen över, i stort sett det mesta, ger nu mig råd om livet. no, not really. fast nog har hank en magisk förmåga att trolla med ord som rotar sig djupt i en och som ställer många olösliga frågor att vända och vrida på.
varför blir jag jämt sån här ?
varför är jag så mottaglig för fiktiva låtsasvärldar ?
jag tycker inte om att läsa. jag tycker inte om att läsa för att ställa frågor till mig själv.
jag ser det hellre framför mig i den mest dramatiska av världar.
då får jag inspiration att begrunda saker och ting själv.
dessutom, blir jag påverkad av miljöer.
venice, ohmygod. i wanna live there !
jag vill stutta längs strandpromenaden i avklippta jeansshorts& och hemmasnickrade smycken, och på kvällarna komma hem till ett vintage- inrätt strandhus och skriva noveller om livets vägskäl.
jag önskar att det fanns behov av en "carrie bradshaw/ hank moody" one of a kind á la malmö style.
jag kan dock inte tänka mig att en flicksnärta på 20 bast skulle kunna införliva så mycket tankeställare i, egentligen någons, inrutade liv. i guess, publiken är för liten och jag för ung.
still there is a part of me, hoping to become maybe, just maybe, something important with all these words that is kept inside of me. some day, i will burst, there is no doubt. i just need to find a way to handle my emotions and put them together into something powerfull within black on white.
den här bloggen är oerhört hjälpsam.
faktum är att jag skiter fullständigt i vad jag får för respons från er, när jag får respons från er.
för somliga är ord överflödiga, för mig är det livsviktiga.
jag älskar att få måla upp det framför mig.
se och njuta av samspelet och innebörden ord får tillsammans.
mest är jag nog rätt trist i mitt försök att vara kreativ.
men vad vill folk egentligen läsa ?
det är inte lätt att försöka hitat sin nich, det ska ni veta.
det har ni kanske också förstått.
nu tänker jag dock göra ett försök, mest för min egen skull, och därför göra den här sidan till ett bollplank.
jag har alltid önskat att få ha ett eget.
några raka svar är högst onödiga. det finns liksom inge mening med att svara rätt på frågor som egentligen bara surrar i ens tankar.
istället feel free att faktiskt ta diskussionen.
ingen kan eller vet allt, men vi sitter alla på värdefulla insikter om livet som kan öka någons kvalitet av just det; livet !
peace.
så länge.
it won't be long,
XO !
friendship never dies, unless it is not real
påtal om oändlig kärlek. emma var här i fredags. spontant kom hon med sin övernattningsväska. jag älskar när det händer. hon är min bästa vän. hon orkar höra på mitt tugg när ingen annan gör det.
vi drack te, doppade ballerina kladdkaka i mjölk och pratade till klockan halv 6 på morgonen. det är inte första gången vi sitter uppe och inte går och lägger oss förrän det egentligen är dags att gå upp. jag älskar henne för det.
det betyder att hon har och tar tid för mig. inte tröttnar och ger upp. hon är villig att ta igen allt vi missar när vi inte kan träffas varje dag som vi kunde i skolan.
elmo och elmo.
m.
som kärlek
jag drog igång premiäravsnittet av hur jag mötte din mamma säsong 7. jag dör lite smått. det är så fantastiskt att ha tillbaka sina underbara new york- vänner. det slog mig dock. FAN, vad ted är patetisk. ska han nu falla head over heels för en gammal brutta...igen ? han är så besatt av tanken på att leva happily ever after att han glömmer bort allting annat som är fantastiskt i livet.
hur många gånger har man inte stått där med gråten i halsen för att man kastade sig handlöst i någons famn som bara vänt på klacken och gått ? hur många gånger har man inte ramlat på knäna och skrapat handflatorna blodiga i gruset ? hur många gånger har man inte blivit så jäkla bränd att de osat lång väg ? alldeles förmånga gånger. och varje gång har man rest sig, tokat tårarna, och gått vidare.
det är inte kärlek när man blir sårad och kan gå vidare. när det är kärlek kan man inte gå vidare. man ska inte gå vidare, för man behöver inte gå vidare. kärleken sprider aldrig falska förhoppningar som slutar över ravinens brant. kärleken är oändlig och ömsesidig. den sträcker sig så långt det går att nå när den bara fortsätter att expandera i all oändlighet.
att våga tro och att våga hoppas- jag beundrar alla de människor som aldrig ger upp. men sitt inte och vänta. sitt inte och vänta på att den rätta ska uppenbara sig som en gåva skänkt from up above. man behöver inte leta, kärleken kommer att visa sig i rättan tid. det kommer jag alltid våga tro och hoppas på. den är evig när den valt att lägga sig till rätta hos två kandidater, värdiga varandra. då finns det ingenting som kan stoppa den.
det skulle behöva skicka ted på heeling eller yoga-läger; lär känna dig själv, innan du lär känna andra. fast, å andra sidan. att jag älskar barney och inte ted, kanske säger mycket om mig som person. jag vet inte hur och jag vet inte varför, men på något vis är den där obotligt manliga machomannen, som tillslut smälter och bedyrar en kvinna med kärlek, oändligt mycket sexigare än en man som bara försöker, försöker och försöker. ted känns så tråkig.
jag kan inte låta bli att tycka synd om honom samtidigt som jag hoppas att han aldrig hittar någon. jag vet, den här serien tar över mitt liv. hur normalt är det ? fast är det inte så serier gör ? liksom, blir en del av en och påverkar en ? man blir delaktig utan att riktigt kunna styra över det. det känns naturligt att de andra karaktärerna hittar sina soulmates, men man vill nästan inte att ted ska hitta någon för då tar ju serien slut. faktum är att jag bryr mig inte vem mamman är, jag vill bara att himym fortsätter föralltid, som kärlek !
m.
fredag, fredag, fredag, FREDAAAAG !
jag är på sjukt stökigt humör idag.
ni vet så, det pirrar och man är glad för att det är en sån härlig dag.
jag ska möta upp fanny och ella snart.
vi ska leka på lekan, och jag behöver cola light. ska försöka ta mig förbi jobbet med, säga hej till mina goa kollegor. bageri cafeet kan vara det bästa som hänt på länge alltså.
ni hittar fler sjukt sköna kattbilder på den här länken.
jag älskar den här med going to the moon, brb.
det är precis min humör. jag dör av skratt !
ikväll vinar jag med maja innan hon drar iväg ut och härjar.
hon har lovat att klippa av mitt hår.
no worries pepz, det blir en bit bara !
det är så slitet att till och med malmös uteliggare ryggar tillbaka.
ska hjälpa milo att fånga en fluga nu !
hon håller på att gå sönder som hon kämpar, stackarn.
PUSS
...
magont. finns det någonting värre än det ?
m.