vi bygger pass igenom våra berg, bara vi är två
2011-09-29
Varför blir allting jag rör till stenar på mina axlar ? Allting jag någonsin bryr eller brytt mig om, blir till tunga stenblock som får min rygg knotig och krökt. Varför tynger jag mig själv med saker som jag inte ens kan påverka ?
Jag såg en gång en gammal kvinna, fårig och krokig. Jag tänkte; hon måste ha levt. Ingenting kännetecknar ett rikt liv bättre än kroppsliga skavanker. Den här kvinnan har följt vägar hon kanske inte hade räknat med, men hon vet saker.
Men varför känns det som att vi, frenetiskt söker kunskap och lycka under varje sten, så pass att samla och så frö, blivit livets melodi, mer än att faktiskt beskydda de frön vi omsorgsfullt sått och fått se växa ? Man är inte rik enbart på sin rikedom. Det kännetecknas av mer än guld och ädelstenar.
Ett leende inifrån är mer värdefullt än att vara oberoende. Vem vill vara på egen hand när en del stenar inte går att bara ensam ? Man måste vara två. Bära varandras lycka när det svämmar över, rädda varann från olyckor när det får trygghetens murar att rasa samman. En fårig, krökt och vis kvinna är aldrig utan sin fåriga och krökta kamrat. Därför kan det kvitta att livet ter sig likt en massiv kedja av berg, tunga att bestiga, för vi är två.
m.
lill fisen <3