2011-10-05

Jag hörde ett väldans liv från loftgången. Någon bankade på en dörr. Röster diskuterade och plötsligt ringde det på hos mig. När jag öppnade, stod två uniformklädda poliser där på andra sidan. Allt jag förmådde mig att säg var, "Ojdå".

Oavsett om man är foglig som ett lamm eller hittar på hyss värre än Emil i Lönneberga, himself, så får polisen alltid mig att känna mig fruktansvärt liten. Respekt ? Nej, det vet jag inte. Många gånger har jag liksom tappat förtroendet för polisväsendet- tyckt att det ofta tummat lite för mycket på sina plikter. På både gott och ont.

Vi förde ingen lång dialog, utan jag fyllde endast i på sådant som jag hade en aning om. Mest oroade jag mig över deras visit. I detta faller hade polisen ingenting med mig att göra. Anledningen till deras plötsliga visit berodde på misstankar om ett eventuellt dödsfall eller möjligtvis försvinnande. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på känslan som for genom min kropp. En kall kåre, kanske ?

Ett dödsfall. Ja, sånt händer ju. Tanken slog mig genast. Livet är som ett kringresande tivoli. Det har alltid sina höjdpunkter. Man lever hela tiden på gränsen av att vara fullkomligt frälst av den kittlande känslan i magen när det plötsligt vänder och blir en skräckupplevelse.

Kärleken slår loopar som en berg-och-dalbana. Lustiga huset påminner dig om självkänslan som tar dig på en långresa där du står öga mot öga med alla dina fel och brister, som du sannerligen överdrivit. Farfarsbilar förkunnar om de dagar i livet då du bara kan luta dig tillbaka och låta någon annan styra. Men det gäller att vara på sin vakt; för mycket av det goda- rosa moln utav sockervadd och en alldeles för munter inställning bland chokladhjul och enarmade banditer, står man lätt ensam kvar med magont och ångest- precis som en tur i spökhuset. Vi upplever stötar, men inte värre än att vi kan handskas med dem. Radiobilarna känns inte värre än våra vardagsbekymmer. Och där på toppen av allting, när vi har som roligast, blir det en hisnande resa i pariserhjulet. Tänk att vi fick uppleva allt det här ? Livet. Det fanns där hela tiden, under våra fötter.

Så frågan är; när det sedan är dags att packa ihop och resa vidare. Gjorde vi rätt som köpte ett åkband eller är vi nöjda trots att vi bara hade biljetter till en del ? Ingen annan kan svara för din tivoliupplevelse genom livet. Vi kan åtminstone trösta oss med att vi som oftast är tillsammans- i stort och i smått. Det viktigaste av allt, tycker jag är, att hålla ihop. Man vill inte vara den som gick miste om någonting för att man var vilse. Livet ter sig så märkligt ibland, men man är aldrig mer ensam ön man gör sig. När karusellerna sedan gått för att sova då vill man känna ro och kanske längta till nästa säsong, men mest av allt spela upp highlightarna för sig själv och aldrig glömma den där kittlande känslan i magen som övervinner det mesta.

Have fun you kids,

m.