som kärlek

2011-09-20

jag drog igång premiäravsnittet av hur jag mötte din mamma säsong 7. jag dör lite smått. det är så fantastiskt att ha tillbaka sina underbara new york- vänner. det slog mig dock. FAN, vad ted är patetisk. ska han nu falla head over heels för en gammal brutta...igen ? han är så besatt av tanken på att leva happily ever after att han glömmer bort allting annat som är fantastiskt i livet.

hur många gånger har man inte stått där med gråten i halsen för att man kastade sig handlöst i någons famn som bara vänt på klacken och gått ? hur många gånger har man inte ramlat på knäna och skrapat handflatorna blodiga i gruset ? hur många gånger har man inte blivit så jäkla bränd att de osat lång väg ? alldeles förmånga gånger. och varje gång har man rest sig, tokat tårarna, och gått vidare.

det är inte kärlek när man blir sårad och kan gå vidare. när det är kärlek kan man inte gå vidare. man ska inte gå vidare, för man behöver inte gå vidare. kärleken sprider aldrig falska förhoppningar som slutar över ravinens brant. kärleken är oändlig och ömsesidig. den sträcker sig så långt det går att nå när den bara fortsätter att expandera i all oändlighet.

att våga tro och att våga hoppas- jag beundrar alla de människor som aldrig ger upp. men sitt inte och vänta. sitt inte och vänta på att den rätta ska uppenbara sig som en gåva skänkt from up above. man behöver inte leta, kärleken kommer att visa sig i rättan tid. det kommer jag alltid våga tro och hoppas på. den är evig när den valt att lägga sig till rätta hos två kandidater, värdiga varandra. då finns det ingenting som kan stoppa den.

det skulle behöva skicka ted på heeling eller yoga-läger; lär känna dig själv, innan du lär känna andra. fast, å andra sidan. att jag älskar barney och inte ted, kanske säger mycket om mig som person. jag vet inte hur och jag vet inte varför, men på något vis är den där obotligt manliga machomannen, som tillslut smälter och bedyrar en kvinna med kärlek, oändligt mycket sexigare än en man som bara försöker, försöker och försöker. ted känns så tråkig.

jag kan inte låta bli att tycka synd om honom samtidigt som jag hoppas att han aldrig hittar någon. jag vet, den här serien tar över mitt liv. hur normalt är det ? fast är det inte så serier gör ? liksom, blir en del av en och påverkar en ? man blir delaktig utan att riktigt kunna styra över det. det känns naturligt att de andra karaktärerna hittar sina soulmates, men man vill nästan inte att ted ska hitta någon för då tar ju serien slut. faktum är att jag bryr mig inte vem mamman är, jag vill bara att himym fortsätter föralltid, som kärlek !

m.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0