vino
2011-06-23
igår hade vi vinutbildning på jobbet. där satt vi sex tjejer på rad och smuttade, snurrade, gurglade och försökte pricka rätt. det är svårt. finns det liksom något rätt och fel ? allting handlar ju om dina egna upplevelser och vad som väcks i dig genom doft och smak. en viss druva, producerad på en specifik plats, eller genom särskilda tekniker ger såklart karaktärer- som kan vara mer eller mindre lättare eller svårare att urskilja, men vad jag tycker är gott och smakar fläder, tycker kanske grannen bara upplevs som strävt och surt.
jag har så länge jag kan minnas varit nyfiken och väldigt känslig för dofter och smaker. ibland kommer jag på mig själv med att sitta och dofta som en vädrande hund, för att det finns någonting mystiskt där. doftsinnet skulle jag aldrig kunna leva utan. det värsta som finns är att vara förkyld och inte kunna känna uttryck i det man äter och dricker. jag förknippar i stort sätt allting med dofter. särskilt hur platser eller människor dofter. det är faktiskt lättare att minnas känslan av hur det doftade än hur det såg ut.
vid mitt favoritställe i riva vid gardasjön, italien, finns en fantastisk olivlund som vi vid flertalet gånger passerat igenom på väg ner mot huvudgatan och också till stranden. när jag tänker tillbaka på hur det är att gå där är dofterna det första som slår mig. kanske har klockan 12- brisen precis fått det att susa i de jättegamla olivträden och solmogna aprikoser sprider en sötma i luften. den varma junisolen har dessutom fått den röda jorden varm och full av dofter. det är kryddigt och sött på samma gång. vem vi mötte på vägen eller om det hördes något i bakgrunden är suddigt, det är dofterna jag minns och som kan få mig att längta dit.
jag kände lite liknande vibbar igår när vi satt och smakade viner från framförallt frankrike och italien. genom hur man upplever smak och doft går det att föreställa sig platser. det är som en visuell smakresa utan någon egentligen destination. det som berör mina sinnen kan bara ge mig uttryck för hur jag sedan ska föreställa mig saker. det mest fantastiska är att vad jag känner behöver inte alls beröra någon annan på samma sätt. en vinupplevelse kan alltså helt och hållet vara unik.
det hela är i alla fall tillräckligt intressant för att jag vill fördjupa mig mer i det. jag skulle vilja vara riktigt duktig- kunna upptäcka det där spektakulära och uppskatta viner på ett sånt där vuxet och moget sätt. övning ger färdighet, ekar det i mig och nog är det så alltid. kan man någonsin bli fullärd när det gäller någonting sådant som berör våra sinnen ? man måste börja någonstans och jag tänker börja med att dricka vin. jag ska tillåta mig själv att smaka, uppleva och minnas. sen behöver jag bara 50 000 tusen så att jag kan skaffa mig en utbildning också. jag är verkligen sugen på en sommelierutbildning !
m.
igår hade vi vinutbildning på jobbet. där satt vi sex tjejer på rad och smuttade, snurrade, gurglade och försökte pricka rätt. det är svårt. finns det liksom något rätt och fel ? allting handlar ju om dina egna upplevelser och vad som väcks i dig genom doft och smak. en viss druva, producerad på en specifik plats, eller genom särskilda tekniker ger såklart karaktärer- som kan vara mer eller mindre lättare eller svårare att urskilja, men vad jag tycker är gott och smakar fläder, tycker kanske grannen bara upplevs som strävt och surt.
jag har så länge jag kan minnas varit nyfiken och väldigt känslig för dofter och smaker. ibland kommer jag på mig själv med att sitta och dofta som en vädrande hund, för att det finns någonting mystiskt där. doftsinnet skulle jag aldrig kunna leva utan. det värsta som finns är att vara förkyld och inte kunna känna uttryck i det man äter och dricker. jag förknippar i stort sätt allting med dofter. särskilt hur platser eller människor dofter. det är faktiskt lättare att minnas känslan av hur det doftade än hur det såg ut.
vid mitt favoritställe i riva vid gardasjön, italien, finns en fantastisk olivlund som vi vid flertalet gånger passerat igenom på väg ner mot huvudgatan och också till stranden. när jag tänker tillbaka på hur det är att gå där är dofterna det första som slår mig. kanske har klockan 12- brisen precis fått det att susa i de jättegamla olivträden och solmogna aprikoser sprider en sötma i luften. den varma junisolen har dessutom fått den röda jorden varm och full av dofter. det är kryddigt och sött på samma gång. vem vi mötte på vägen eller om det hördes något i bakgrunden är suddigt, det är dofterna jag minns och som kan få mig att längta dit.
jag kände lite liknande vibbar igår när vi satt och smakade viner från framförallt frankrike och italien. genom hur man upplever smak och doft går det att föreställa sig platser. det är som en visuell smakresa utan någon egentligen destination. det som berör mina sinnen kan bara ge mig uttryck för hur jag sedan ska föreställa mig saker. det mest fantastiska är att vad jag känner behöver inte alls beröra någon annan på samma sätt. en vinupplevelse kan alltså helt och hållet vara unik.
det hela är i alla fall tillräckligt intressant för att jag vill fördjupa mig mer i det. jag skulle vilja vara riktigt duktig- kunna upptäcka det där spektakulära och uppskatta viner på ett sånt där vuxet och moget sätt. övning ger färdighet, ekar det i mig och nog är det så alltid. kan man någonsin bli fullärd när det gäller någonting sådant som berör våra sinnen ? man måste börja någonstans och jag tänker börja med att dricka vin. jag ska tillåta mig själv att smaka, uppleva och minnas. sen behöver jag bara 50 000 tusen så att jag kan skaffa mig en utbildning också. jag är verkligen sugen på en sommelierutbildning !
m.
Kommentarer
Trackback
