2010-09-22

jag tror fortfarande att jag är överväldigad. jag ska försöka att beskriva gårdagens biofilm med några korta snabba.

1. mysig enda in i märgen.
2. rolig så att jag bokstavligt talat har träningsvärk i skrattmusklerna idag. ansikte & mage är framförallt drabbade.
3. stämningsfull, innehållsrik och avskräckande.

jag kan inte påstå att jag vet särskilt mycket om aspergers syndrom, men jag vet i alla fall hur det är att inte vara tillräckligt påläst och därmed också full av fördomar. nu i efterhand vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. jag tror nämligen att många som antingen har aspergers, känner någon som har det eller bara vet tillräckligt mycket om det, kommer tycka att sjukdomen (?) blivit en aning förlöjligad. jag kunde få sådana vibbar i alla fall.

jag vet inte om det bara är jag som känner såhär, men svenska manusförfattare har en förmågan att på ett lättsamt och fantastiskt roligt sätt, avtäcka sanningar utan att glamourisera dem med en massa tvetydig hollywoodprål. det finns så många svenska filmer som verkligen ger svar på tal och som naket skildrar en sanning utan att väva in den i en massa orimliga normer som de allra flesta ändå förstår bara är på låtsas.

det finns också många svenska filmer som ger känslan av: "vad var det egentligen som hände här ?", men de allra flesta tycker jag faktiskt att det finns en tanke bakom. ofta när jag sett en utomlandsproducerad film frågar jag mig själv, hur en del kan ha enorma budgetar när allting ändå bara sprängs bort. istället räknar jag hur många miljoner barn som kunnat äta sig mätta för något som jag ser en gång på bio. jag blir ibland riktigt ledsen på hur filmindustrin verkligen bara tar en av sina många uppgifter på allvar, entertainment. -men inte den här gången !

film är som bäst när den kan underhålla, väcka känslor och dessutom förmedla ett budskap och kanske till och med undervisa. i rymden finns inga känslor, fanns verkligen allt med. det är inte så att jag nu efter 1,5 timmes mirakelmys vet allt om aspergers, men jag vet tillräckligt mycket för att inte vara rädd för det längre.

det känns som att myten bakom "konstiga" människor lite har dött och jag har istället fått en bild av hur fantastiskt det också kan vara att inte vara som alla andra. att det hela skulle mynna ut i att bli en helt fantastiskt kärlekssaga har jag heller ingenting emot. jag tycker bara att det är fenomenalt hur enkelt man kan se på något som ofta kan verka väldigt komplicerat.

samhället ställer tämligen höga krav på oss människor. tänk då att vara en människa med relativt komplicerade vanor för att få vardagen att gå ihop. jag hade känt mig så fruktansvärt otillräckligt. oddsen är liksom inte riktigt på ens sida när man dessutom har svårt att läsa sociala koder. jag älskar cecilia fors karaktär som med sitt öppna hjärta och helt kaoitiska personlighet löser allting med a little bit of love. jag var så himla lycklig där i biomörkret. jag vill vara sån, nyfiken på personer, för vilka de är. jag vill också kunna trotsa barrikader och sociala riktmärken och se människor för vilka kvaliteter de har och inte för om de är kantstötta eller udda. tänk om vi alla vore så, då skulle vi inte vara långt ifrån world peace !

m.