2010-02-04

ja, jag lever. men att döma av mina svullna ögon, ömma fötter och en ganska så tilltygad hållning så vippar jag nog nästan över till att vara just det där; död.

på sju timmar fick jag lära mig att restaurangbranschen inte är en dans på rosor. rättare sagt det tog mig snarare sju minuter att upptäcka det. som restaurangbesökare är man väldigt mån om att maten ska komma så fort som möjligt utan klydd, men bakom kullissera är det en helt annan värld. när gästerna visar no mercy är min enda uppgift att ändå bara raska på och inget annat.

jag tror att jag klarade mig bra, för att vara helt utan erfarenhet. jag tappade inga tallrikar, spillde inte på gästerna och snubblade inte på något eländig mattkant med all dricka - så jag tror att jag skötte mig bra !

mitt största dilemma var att lära mig menyn utantill. nu när jag typ har vaknat kan jag den såklart utantill. fisken hette fjällröding och inte rödspätta, spättröding, fjällfilé och allt annat tokigt som jag råkade säga. sorben var gjord på björnbär och inte skogsbär. fast björnbär växer ju i skogen så jag kanske kan få en halvt rätt ?

timmarna bara rusade förbi och jag försökte vara som en svamp och bara suga åt mig av allt som det finns att lära sig. jag har alltid fascinerats över hur servitriserna lyckas hålla isär gästernas beställningar, vem som ska ha vad, vilket bord maten ska till och så vidare. det hela är mycket enkelt. varje bord har en siffra och där finns ett logiskt system sedan sköter datorn resten.

jag vet inte om jag var allmänt feg, men jag ville inte chansa och släpa ysb's rykte i leran, så när jag kunde höll jag mig i bakgrunden med disk och avdukning. att bära tallrikar och servera är typ det svåraste som finns, men jag ska lära mig !

när jag ganska så plötsligt fick avbryta min arbetsdag kunde jag bara drömma om att äventyret var slut. jag sprang den sista biten till tåget, men såg tåghelvetet sakta rulla från perrongen. jag satte mig ner på stationen för att förbereda mig för några timmars bänksömn. ja, det var det sista.

klockan var närmre 12 så jag ville inte ringa varken rasmus eller mamma & pappa eftersom att restiden från vellinge är cirkus en timme och jag visste att de hade lagt sig. jag skickade i alla fall sms för att göra dem mindre oroliga, trodde jag. mamma kastade sig på luren och sa att de skulle komma på en gång. jag började stortjuta för att jag var så himla trött men också såklart glad över att slippa spendera natten på en station i minusgrader.

slutet gott, allting gott för jag kom hem tillslut och ramlade tungt med huvudet på kudden. nu skriker magen efter mat så jag ska glufsa i mig ett berg av frukost. mums !

m.