2010-06-03

i år är det inte jag som sjunger om studentens lyckliga dar´, men jag har en hel drös med vänner och bekanta som har gjort och kommer att göra det. jag önskar er alla all lycka i framtiden.

jag minns min studentdag som om den var igår. det finns inga ord som kan beskriva all den lycka som rusade genom kroppen trots kyla och regn. befrielse, längtan och äventyr kan nog svara för det mesta som glittrade i mina ögon. så här ett år senare kan jag knappt förstå att det gått ett helt år sen jag stod i vitt och svor på att aldrig göra annat än att följa mitt hjärta. har jag gjort det ? självklart ! trots att saker och ting inte blev som jag hade väntat mig känner jag mig säker på att jag nog ändå är på rätt spår.

jag hade en plan och en idé som i slutändan blev helt annorlunda, men jag är inte klar. jag står fortfarande i startgroparna av ett långt maraton och det är way to early att ropa hej, för jag har långt kvar över till andra sidan ån.

ibland känner jag mig som en eka. ja, faktiskt. en ensam eka, som ibland ligger tryggt förtöjd vid sin brygga, men så plötsligt en dag sliter man sig och beger sig ut på öppet vatten. ibland går korken ur botten och man vattensfylls, men så finns det någon där som öser och öser och så får man hjälp att ro och sen ligger man där igen, tryggt förtöjd vid sin kaj.

livet ter sig inte alltid efter manualen man så slaviskt hoppats på att följa. tvära kast tvingar en att tänka om. jag har lärt mig att det inte alltid behöver innebära att man måste göra om och göra rätt. jag utgår istället från situationens kärna; var är jag, vad gör jag, hur mår jag och sen tar jag sikte mot ett nytt mål.

för hur kan man i vuxenlivets begynnelse veta vad man vill göra som gammal ? det kan man inte veta, och jag tror inte ens att den bild man har målat upp för sig är det minsta till hjälp. jag drömmer och drömmarna får guida mig, men sen är erfarenheterna det enda som kan få mig på rätt spår.

determinismens ljuva vetenskap känns plötsligt så värdefull att nämna av den enkla anledning att jag nog tror att varje val vi gör är avgörande för hur saker och ting ska fortskrida. gud vad det där kändes självklart...men vad jag menar är att saker och ting är beroende av vart annat och de hänger ihop, som ringar på vattnet. våra val vi gjorde idag är baserade på det vi gjorde igår och därför är också morgondagen inte helt lämnat åt sitt öde. därför kan jag ha en idé- en idé som jag intalat mig själv är den rätta, men eftersom att saker och ting, likt pärlor på ett radband, bara händer ordnar sig saker och ting, trots att det inte riktigt kändes som att det blev som jag hade tänkt mig.

oj, vad djupt det blev. jag ville i alla fall bara berätta för er att det så här ett år efter min student, känns som att jag bara precis lossat ankar. jag har precis lämnat kajen och ännu kan jag se vänner och bekanta i land som vinkar åt mig. jag har precis gett mig av på ett äventyr som jag inte har en aning om hur det ska sluta. det enda jag kan vara säker på att det finns ett syfte även för mig och att jag är en viktig bricka i något som är för stort att förstå. vad jag ska se till att göra är att aldrig ångra något, utan istället ska jag fånga dagen.

livet är en fantastisk gåva och jag är så otroligt tacksam för den, trots att man ibland känner sig som ett stort hål, mitt i en gata, mitt i en stad i guatemala.

så från mig alla(mig och mina oändligt många tankar), till er alla...önskar jag en fantastisk sommar och ett nytt spännade år. ja, studenten kändes som en nystart...betydligt mer värdefull än nyår. undrar om jag tycker samma om ett år...det återstår att se. till dess hoppas jag att ni tänker stanna med mig.

mycket kärlek !
yours truly,

m.