2010-06-13

jag vet inte hur det är med er. jag har i alla fall en, tror jag, hälsosam relation med båda mina föräldrar. det känns som att jag äntligen vuxit upp och insett vad en förälder egentligen innebär, att de inte alls finns där för att ställa sig ivägen och förstöra ens liv.

jag vet inte om det beror på att jag fått lite distans till saker och ting sen jag flyttade hemifrån. jag antar att det har varit ganska avgörande. båda mina föräldrar är fantastiska människor och jag har nog ofta varit kass på att visa min uppskattning.

jag har alltid varit väldigt bestämd och jag har nog ofta varit mer naiv än jag velat erkänna. jag har alltid trott på min egen självständighet trots att jag ofta förlitat mig på mina föräldrar i många situationer när saker och ting varit för omfattande för att hantera på egen hand. nu när jag kan se vilka fantastiska föräldrar jag har, finns det episoder ur mitt liv som jag hade kunnat undvika, bara jag hade lyssnat på dem. jag står fast vid, att jag aldrig ångrar saker...men ja, saker hade kunnat se annorlunda ut om jag inte hade varit så förbaskat envis ibland.

någon som jag särskilt känner att jag kommit närmre är min mamma. jag saknar henne, jag saknar henne mest hela tiden. hur jag än burit mig åt har hon alltid funnits där. jag har kunnat skratta och gråta med henne om lvart annat. hon har klappat mig på kinden och peppat mig. nu är saker och ting mer ett projekt. jag måste ringa henne, och bestämma tid för att ses och inte förrän då kan jag berätta vad jag har på hjärtat. det är värt det, verkligen och ibland kan det nästan vara bättre att ha det så. relationen till mina föräldrar känns plötsligt så vuxen och mogen.

jag inser en sak. det är jag själv som har sjukt svårt att klippa navelsträngen, men är det så konstigt ?

m.