reflektera och filosofera

2010-08-31

jag har så fruktansvärt dålig koll på dagar, veckor och månader. det känns som mina dagar i sin helhet går ut på att vakna, gå till jobbet och sen komma hem för att lägga sig. jag gillar det, men det gäller att verkligen hitta tid för sig själv och för sina nära och kära.

nu när sommaren sakta men säkert sjunger på sista refrängen kan jag inte låta bli att saknat skolan lite. förra hösten var jag helt på det klara med att jag ville fortsätta studera och nu denna hösten är jag bergsäker att heltidsjobba är min grej. jag har dock insett att barn- och ungdomens glada dagar är förbi, och att jag nu verkligen banar min väg längs vuxenlivets slingrande stig.

livet känns turbulent, men på ett helt annat sätt. jag vaknar ibland kallsvettig om nätterna upp ur konstiga drömmar där jag får små glimtar ur vuxenlivet. ja, jag har faktiskt drömt att jag legat i förlossning och att jag suttit i förhandlingar hos banken om huslån. det är inte det att jag är rädd. faktum är att det finns ingenting jag ser fram emot mer, men det känns som att nu går allting bara så fort.

när man var liten kunde man uppfatta att tiden kunde gå långsammare. nu skenar tiden iväg mest hela tiden så att jag ibland måste nypa mig själv i armen för att hinna stanna upp och tänka. jag älskar att jag är vuxen. jag älskar att jag och rasmus ska flytta till lägenhet nummer två. jag älskar att jag har ett jobb som innebär helttid och en skaplig månadslön. jag älskar att hälsa på hos mamma och pappa, mormor och morfar och bli behandlad och sedd för ett vuxet barn och barnbarn. det finns ingenting jag trivs med som att vara den som bestämmer själv. ibland blir jag bara orolig att jag vet för lite för att klara av det.

jag har vänner som arbetar minst lika mycket som jag och jag beundrar hur de klarar av att vara sociala och hängivna sina familjer och vänner trots att arbete tycks ta upp all deras vakna tid. jag lovade mig själv någon gång under tonåren att aldrig bli en 9 till 5- människa och vad hände ? nu jobbar jag 9 till 7. jag beundrar alla som klarar av att kombinera arbete med familjeliv. jag är fortfarande i ett stadie där jag försöker hitta rutiner. det är svårt, -grymt svårt faktiskt, att vara alla till lags. och egentligen borde jag inte klaga. jag har en pojkvän som förstår, en familj som stöttar och vänner som säger: vi tar det när du har tid. det är mitt eget samvete jag brottas med.

så här sitter jag, på min lediga dag och reflekterar över hur svårt det är när jag inte är ledig. ute skiner solen och jag har suttit och läst veckorevyn på björns bageri nere i centrum med en god kopp kaffe i ena näven. det kanske inte är så svårt trots allt att hitta tid för sig själv. det kanske kommer spontant. för egentligen, vad kan vara mer avkopplande än att göra precis just det som faller en in ? tillvaron känns, som jag sa, turbulent men jag trivs. jag försöker att hitta stunder att bara vara, för att inte bara bli en arbetsdyrkande osocial pms-dryg orkan. ibland känns det nämligen hopplöst att inte kunna vara så fri och utan måsten som man var när man var barn och jag är rädd för att glömma hur viktigt det är att ta vara på livet, kärleken, familj och vänskaper. jag vill inte vakna en dag och fråga mig själv vart livet tog vägen. fast, egentligen, det borde vara mitt minsta orosmoment. frågan är nog hur jag ska hinna med allting som jag drömmer om, -jag som drömmer om att göra allt.

m.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0