2009-10-12

jag har upptäckt en sak. en upptäckt som jag gjort bara under de senaste året. tiden går så fort, inte bara när man har roligt.

tiden bara seglar förbi och man hinner inte riktigt med. på bästa sändningstid passerar tillvaron, likt en kotte tappar fästet från en tall. plötsligt dunsar man i marken och fattar inte riktigt vad som hänt.

livet är en sällsam gåta. jag har slutat fråga mig vad meningen är. så fort tanken nuddar mig kryper ett obehag genom kroppen & jag känner mig som om jag beträtt en obehörig tomt. det är liksom för stort att ens försöka greppa om det och faktiskt finns det bättre saker att göra än att fundera över livet; att leva det !

när man är 14 år och tror att man inte längre är ett barn, det är då man verkligen har bevisat för alla att man fortfarande är det. nu förstår jag att jag inte är ett barn, för att det är nu jag mest av allt vill vara ett. jag har insett det fina med att vara ett oskyldigt, formbart och kraftfullt barn.

det finns stunder när man saknar tryggheten i att alltid vara under beskydd, det finns stunder när man saknar tryggheten i att vara naiv utan ursäkt och det finns stunder när man saknar tryggheten i att bara kunna göra precis vad som faller en in.

jag har längtat så efter vuxenlivet. jag har längtat så efter att bli tagen på allvar. jag har längtat så efter att få gå mina egna vägar. men jag har inte längtat efter att leva livet som i en vågskål. tillvaron ter sig minst sagt ostadig och det är inte alltid man vet vart man befinner sig. balansen är det harmoniska, men ofta vägar skålarna över.

att leva på gränsen har för mig varit meningen med allt. även om jag inte sökt mig särskilt långt iväg under min tid här, så har beslut fattats efter att faktiskt våga vara annorlunda. jag har liksom inte brytt mig vad folk försökt råda mig till, utan jag har velat gå mina egna vägar.

men så när tonåringen lämnat sin bostad landar man. kanske med en duns, eller så gör man en stilfull och smidig landning. som en ostadig kalv på sitt första grönbete lämnas man åt sitt öde. den första tiden är avgörande. ramlar man och inte reser sig får man ligga kvar till någon hittar en, om någon hittar en. men då kan det också vara försent. eller så provar man sig fram med försiktighet och lär sig sina möjligheter, förmågor och även sina begränsningar.

men så oavsett om man skyndar sig ut i livet utan att tänka efter, eller om man försiktigt balanserar på den ostadiga hängbro som skiljer en från fall, kommer man att möta motgångar. man kommer inse att ingenting är lätt vunnet om det ska vinnas med hedern i behåll. man kommer inse glädjen med de minsta ting. för att varje nytt moment är ett slag och kräver det yttersta av en.

livet oavsett med eller motgångar är för värdefullt för att slösas bort. livet pågår nu ! när vi är barn tänker vi inte, för att livet är en lek. men när allvaret tar fart kommer vi inse att inte ens de tunga och tradiga stunderna är för evigt.

jag har satt mig på expresståget livet. jag lever det nu. jag kanske inte behöver förstå varje stopp, och jag behöver kanske inte stanna vid varje utsiktspost. men för att jag ska hinna med måste jag hitta de stunder som gör mitt liv till just mitt liv. jag måste ta tillvara på sådant som jag tycker mitt liv ska präglas av.

det finns inte tid att analysera varje fel och snedsteg. skaka det av dig och fortsätt - sluta halta genom livet ! livet är för dyrbart för att upplevas med kryckor. oavsett om vi är här mer än en gång - så gör du i alla fall bara detta en gång. tiden går fort, inte bara när man har roligt. det ar jag insett nu, men än är det inte försent.

m.