2009-06-29

hela våren har jag gått och svurit över att vi inte har någon fungerande klädkammare, aka större garderob, som fungerar. den vi har, har så länge jag kan minnas varit full med skit. ett försök att ta sig in i garderoben är lika med en brottningsmatch mot resväskor, ishockeyspel, tidsskriftsamlare med gamla tidningar, sällskapsspel och diverse andra hobbyprylar.

men så nu under eftermiddagen, efter jobbet, tog morsan och jag ett ryck och klädkammaren är nu så gott som tom. all skit står istället i vardagsrummet i väntan på att antingen packas in igen eller för att dumpas på tippen. men mitt i virrvarret av säckar, högar och travar hittade jag gamla bilderböcker, leksaker och serietidningar. det hela blev ganska så snabbt en nostalgitripp tillbaka till barndomen. jag kommer aldrig glömma alla gånger man jagat kallaha- kulor under soffan, läst petter och hans fyra getter eller längtat efter det nya numret av Wendy.

jag börjar inse hur mycket plats barndomen faktiskt tar. inte bara bokstavligt talat, utan också på insidan. hur mycket av mig som finns i alla gamla lådor och gulnade blad i böcker & tidningar. jag börjar också inse hur mycket jag kommer sakna det, och hur mycket jag längtar tills jag har egna små knattar som river i mina gamla prylar för att sen bryta ut i asgarv åt något dammigt, blekt och omodernt. samtidigt som jag rörs över att barndomen faktiskt är förbi sen länge så kan jag inte låta bli att tycka att det är skönt att jag för varje dag som går närmar mig vuxenlivet allt mer.

lillgammal, i benämningen att någon som är ganska ung försöker bete sig vuxet skulle jag vilja skrota, för att istället mynta "lillgammal- det är okej att vara vuxen och barnslig" visserligen är jag bara 19 år & jag har gott om tid att vara ung ett tag till, men jag vill bara försäkra mig själv om att barnet inom mig aldrig försvinner - barnet inom mig är så mycket jag.

det är inte förrän man blir lite äldre som man faktiskt inser vikten av allt som funnits runt om en när man vuxit upp. jag har nog aldrig förr varit så tacksam som jag är just nu. jag har aldrig känt den här lättnaden över att faktiskt vara ganska lyckad. det är verkligen skönt att känna att man har en stadig grund att stå på. om man inte får växa upp och utforska allt det som hör barndomen till - hur ska man då kunna mogna och bli vuxen ? så till alla er där ute som inte är redo att släppa barndomen, gör det inte - inte förrän ni känner er redo.. jag vet i alla fall att jag är redo att möta livets nyheter och utmaningar. jag är verkligen det... REDO !

m.