2009-06-27

trots brist på kontakt med civilisationen de senaste dagarna har man inte kunnat undgå hysterin kring pop- kungen michael jacksons bortgång. en tragedi säger många, andra är fortfarande i chock - själv vet jag inte riktigt hur jag känner. visst håller jag med om att mycket av hans musik är bra, men samtidigt har jag svårt att känna någon större sorg över förlusten. givetvis sympatiserar jag med familjemedlemar och fans och tycker att det är hemskt att en son, bror, far och en förebild gått förlorad.

att mina känslor är kluvna beror till största del på att jag inte riktigt funnit mig i varken michael jackson som artist eller person. efter alla sjuka rykten om pop- stjärnan har jag inte riktigt känt något större förtroende för hans produkter. dessutom sjunger han om att man ska älska dels sig själv & sina medmänniskor. oftast förespråkade han solidaritet och respekt till varandra, men ganska ofta framstod han som en mycket instabil människa. operationer, eventuella övergrepp på barn och självsvällt talar inte för att han mått så bra. ett sådant destruktivt beteende finns det väl alltid en förklaring till, men att leva jetsetliv och samtidigt prata om att rädda världen kan jag inte riktigt förstå. allt skvaller och alla rykten om stjärnans hysteriska liv stör mig & därför blir jag som sagt kluven när det kommer till om han är värd att sörjas, eller ej. jag skulle aldrig önska livet ur någon och tycker innerst inne att det är en tragedi att en så stor stjärna lämnat oss, men en så instabil människa, som michael jackson tycks ha varit, kan jag inte se som en förebild.

men oavsett vad jag personligen känner för michael jackson kommer jag fortsätta dansa vilt till beat it, black or with, thriller och alla andra goa gamla klassiker som han lyckats spotta ur sig. rest in peace mj.

m.