2009-07-27

ibland hatar jag mig själv. särskilt när det gäller det där med tid. dagens jobbintervju blev igår två. inga flashiga jobb alls, bara såna dära förbannade telefonförsäljar- jobb. men det är fast lön på båda, så tänkte kolla liksom - överväga, kanske kan jag stå ut 3 månader.

innan läggdags igår diskuterade jag & rasmus tiden för uppstigning. jag sa halv 10, men känner oss och satte klockan på 9. vid frukosten slängde jag i mig två mackor och rasmus tittade storögt på mig och undrade om jag var stressad. lite svarade jag, samtidigt som jag tittade på klockan - bara 1,5 timme kvar tills bussen går & här sitter jag i pyjamas.

men trots att jag är, som ni så ofta annars får höra, en mycket oorganiserad människa - så har jag mina stunder när jag faktiskt planerar. jag hade lyckats med att planeringduscha - det vill säga duscha innan frukost, samt med hjälp av eniro.se - orientera mig, över vart jag ska idag. men trots att jag, för att vara jag, hade rätt okej koll på läget så var jag ändå stressad. nu när det är mer än 40 minuter kvar till bussen går, ångrar jag mitt maniska beteende; här sitter jag helt ensam och skriver, när jag kunde haft en lugn frukost men min pojkvän.

jag som så många gånger förr levt efter begreppet: bättre sent än aldrig - tycks ha tappat greppet helt. visst kan det vara skönt att ha kontroll & vara ute i god tid. men jag förstår inte riktigt grejen men att stressa och att sen behöva vänta...

ska ganska snart plugga in lurarna till ipoden som rasmus återupplivade igår. för att sen bege mig iväg på en lugn promenad till bussen - jag kan behöva varva ner...

önska mig lycka till !

m.