2009-07-10

nu bor rasmus & jag själva i huset i höllviken då victor åkt med några polare till göteborg. det är faktiskt jättemysigt att bo såhär, bara vi två.

gårdagen blev ganska kaotisk då min lilla kisse-katt fick åka en vända till djursjukhuset. hon har fått urinsten, och tydligen beror det på fodret hon äter. så till alla djurägare där ute, kosta på era husdjur riktigt foder. det vill säga djurfoder som finns att köpa antingen hos vetrinären eller hos någon annan bra återförsäljare typ hill's. allt billighetsskit á friskis, whiskas och så vidare är tydligen riktigt ohälsosamt för våra husdjur. men det skulle jag kunna lista ut med lilltån, nermalna restprodukter i gelé, det skulle jag inte ens ge min värsta fiende att äta.

förövrigt var sköterskan på djursjukhuset i malmö en riktig hönshjärna. när hon skulle spruta smärtstillande i katten - genom att trycka en gigantisk nål i nackskinnet på henne, gick nålen rakt igenom så katten fick inget smärtstillande i sig. detta ledde  i sin tur till att sköterskan fick gå och hämta en ny spruta och plåga katten ytterligare en gång.

jag hoppas för allt i världen att min kissemiss blir kry igen. det skulle bli så tomt utan hennes gälla jamande och klumpiga rörelser där hemma. hela kvällen låg hon i trädgården och var ganska stillsam och passiv. jag hoppas verkligen att det är medicinerna som fått vår annars hysteriska katt att bete sig precis tvärtom.

jag skrev igår att husdjur är underskattade, och efter gårdagens utflykt till malmö djursjukhus slår jag fast vid den slutsatsen ytterliggare. kattis finns där hela tiden. jag tänker aldrig att hon inte finns där, för hennes tassande hörs hela tiden. man påminns varje dag om att hon existerar då hon ska släppas in eller ut, och då hon ska ha mat eller dricka från kranen. men däremellen är hon liksom bara förgiven. jag älskar att klia min lilla huskatt på magen och burra näsan i hennes mjuka randiga päls så att det kittlar och jag tvingas nysa, men all den tid då hon ligger på en stol och sover är hon bara förgiven.

kattis tar inte, hon ger. hon finns där, tröstar och vill alltid gosa. jag är aldrig riktigt ensam - för när jag är ledsen då puttar hon upp dörren till mitt rum med nosen, tar ett skutt upp i min säng, och jamar något lugnande och sen sover vi en stund - nos intill nos, båda med huvudet på kudden. givtevis får jag inte glömma bort kattis mamma; fnattis som är kastanjegatans drottning. en aningen reserverad kattdam, men också så full av liv.

nu när jag är betydligt äldre, klar med skolan och väntar mitt antagningsbesked om studier på annan ort då förstår jag värdet i allt det fina jag har. det känns som att detta är en återkommande aspekt i mina blogg- inlägg just nu. men jag kommer sakna tryggheten i att vara ett barn. jag kommer sakna mamma & pappa, jag kommer sakna min bror och jag kommer sakna mina husdjur !

m.