Talmanus/ Krönika
2009-07-23
haha, hittade detta talmanus som mer liknar en krönika om nyhetsflöde. skriven någon gång i höstas. ibland låter jag bara så himla klok, eller ?
Jag har kommit på mig själv flera gånger med att på bussen sitta djupt försjunken i tankar. Tankar som bara tar fart och oregelbundet spelar upp små scener i mitt huvud. Stunderna i det dova sorlet av människor i samtal, med prasslande tidningar, ringande mobiler och en mp3-spelar på högsta volym har blivit min fristad.
Det väldigt sällan som jag kommer ihåg vad jag funderat över, så här i efterhand. Men när jag nu sitter och tänker tillbaka på min senaste bussresa är bilden över mitt grubblande helt plötsligt så tydlig. Den där eftermiddagen på bussen slog det mig: Vilket fantastiskt samhälle vi lever i!
Bara någon sekund innan hade jag hört en ambulans i fjärran, och som inom loppet av ett par sekunder både hade hunnit svischa förbi, och försvinna iväg så att ljudet av sirenerna sakta med säkert börjat tona ut. Bilarna bildade snabbt och enkelt rader, gjorde luckor för varandra och trots den tunga trafiken gick allt mycket smidigt till och den stressade ambulansföraren kunde utan problem ta sig förbi. När jag såg detta tappade jag liksom hakan. Det är verkligen inte första gången som jag ser en ambulansutryckning, men att alla så självklart visade sådan hänsyn och respekt mot det betydelsefulla fordonet vara bara så fascinerande att se.
Jag började sortera saker i mitt huvud, som jag utan att blinka bara tar förgivet. Då insåg jag plötsligt hur media väljer att framställa världen. Dagligen kan vi läsa om krig, naturkatastrofer och det rapporteras om ekonomiska kriser. Men sällan kan vi läsa, eller se på nyheterna om bra saker som hänt. Det är som att vi ständigt pumpas fulla med rapporter om misär och missöden. Vart vi än vänder oss påminns vi om brott och våld.
Det är viktigt att vi blir upplysta om dagens problem, och att vi får en inblick i att det händer saker i vår värld. Men risken när vi varje morgon öppnar tidningen och kan läsa om nya krig, eller nya våldsbrott är att vi blir så mätta att vi istället väljer att ta avstånd, och istället blir passiva åhörare som inget gör.
I en artikel för Göteborgsposten skriver journalisten Fredrik Ternfält; ”För tillfället har dock både fågelinfluensan och kärnkraft bleknat bort. Nu är det klimathotet som gäller.” Vad Fredrik i den här artikeln beskriver är att media blåser upp enorma reportage, om saker som efter ett tag tycks glömmas bort när allmänheten inte längre känner sig hotade. Vi skräms av det media sätter på första sidan. Genom att vinkla, förstora och fördela informationen kan media få oss att bli oroliga. Nyheterna som skapar hysteri är i själva verket inte alls vad de visat sig vara, och all den tumultartade panik som brutit ut har varit helt i onödan.
Media är en förutsättning för att vår del av världen ska fungera. Vi är beroende av det som rapporteras, och jag tror att det skulle vara en stor förlust om det inte längre skulle gå att slå upp en dagsfärsk tidning vid frukosten på morgonen. Men varför fortsätter vi att tillåta detta informationsflöde som ändå bara tycks förvirra oss? Jag vet inte om vi någonsin kommer att få ett svar på den frågan. Bekvämligheten med att bara behöva gå ut till postlådan för att sen bli uppdaterad är ganska svår att byta bort tror jag.
Vad vi dock inte får glömma bort är att granska sen information vi tar del av med varsamma ögon. Konsten att förmedla har otydliga regler, regler som våra reportrar har lärt sig. De vet hur de ska hålla sig på rätt sida om sanningen, men ändå göra oss så nyfikna som möjligt.
Men vi läsare, tv-tittare och radiolyssnare vi står inte helt utan makt. Vi kan i allra högsta grad påverka det som skrivs och berättas. Det gäller bara för oss att besluta vad vi är ute efter. Genom att vara kritiska och genom att ställa krav på dem som informerar oss kan vi faktiskt göra en skillnad. Händelser i världen blir svårare att påverka, men vi kan välja om vi vill ta del av dem, och på vilket sätt – den rätten kan ingen ta ifrån oss!
haha, hittade detta talmanus som mer liknar en krönika om nyhetsflöde. skriven någon gång i höstas. ibland låter jag bara så himla klok, eller ?
Jag har kommit på mig själv flera gånger med att på bussen sitta djupt försjunken i tankar. Tankar som bara tar fart och oregelbundet spelar upp små scener i mitt huvud. Stunderna i det dova sorlet av människor i samtal, med prasslande tidningar, ringande mobiler och en mp3-spelar på högsta volym har blivit min fristad.
Det väldigt sällan som jag kommer ihåg vad jag funderat över, så här i efterhand. Men när jag nu sitter och tänker tillbaka på min senaste bussresa är bilden över mitt grubblande helt plötsligt så tydlig. Den där eftermiddagen på bussen slog det mig: Vilket fantastiskt samhälle vi lever i!
Bara någon sekund innan hade jag hört en ambulans i fjärran, och som inom loppet av ett par sekunder både hade hunnit svischa förbi, och försvinna iväg så att ljudet av sirenerna sakta med säkert börjat tona ut. Bilarna bildade snabbt och enkelt rader, gjorde luckor för varandra och trots den tunga trafiken gick allt mycket smidigt till och den stressade ambulansföraren kunde utan problem ta sig förbi. När jag såg detta tappade jag liksom hakan. Det är verkligen inte första gången som jag ser en ambulansutryckning, men att alla så självklart visade sådan hänsyn och respekt mot det betydelsefulla fordonet vara bara så fascinerande att se.
Jag började sortera saker i mitt huvud, som jag utan att blinka bara tar förgivet. Då insåg jag plötsligt hur media väljer att framställa världen. Dagligen kan vi läsa om krig, naturkatastrofer och det rapporteras om ekonomiska kriser. Men sällan kan vi läsa, eller se på nyheterna om bra saker som hänt. Det är som att vi ständigt pumpas fulla med rapporter om misär och missöden. Vart vi än vänder oss påminns vi om brott och våld.
Det är viktigt att vi blir upplysta om dagens problem, och att vi får en inblick i att det händer saker i vår värld. Men risken när vi varje morgon öppnar tidningen och kan läsa om nya krig, eller nya våldsbrott är att vi blir så mätta att vi istället väljer att ta avstånd, och istället blir passiva åhörare som inget gör.
I en artikel för Göteborgsposten skriver journalisten Fredrik Ternfält; ”För tillfället har dock både fågelinfluensan och kärnkraft bleknat bort. Nu är det klimathotet som gäller.” Vad Fredrik i den här artikeln beskriver är att media blåser upp enorma reportage, om saker som efter ett tag tycks glömmas bort när allmänheten inte längre känner sig hotade. Vi skräms av det media sätter på första sidan. Genom att vinkla, förstora och fördela informationen kan media få oss att bli oroliga. Nyheterna som skapar hysteri är i själva verket inte alls vad de visat sig vara, och all den tumultartade panik som brutit ut har varit helt i onödan.
Media är en förutsättning för att vår del av världen ska fungera. Vi är beroende av det som rapporteras, och jag tror att det skulle vara en stor förlust om det inte längre skulle gå att slå upp en dagsfärsk tidning vid frukosten på morgonen. Men varför fortsätter vi att tillåta detta informationsflöde som ändå bara tycks förvirra oss? Jag vet inte om vi någonsin kommer att få ett svar på den frågan. Bekvämligheten med att bara behöva gå ut till postlådan för att sen bli uppdaterad är ganska svår att byta bort tror jag.
Vad vi dock inte får glömma bort är att granska sen information vi tar del av med varsamma ögon. Konsten att förmedla har otydliga regler, regler som våra reportrar har lärt sig. De vet hur de ska hålla sig på rätt sida om sanningen, men ändå göra oss så nyfikna som möjligt.
Men vi läsare, tv-tittare och radiolyssnare vi står inte helt utan makt. Vi kan i allra högsta grad påverka det som skrivs och berättas. Det gäller bara för oss att besluta vad vi är ute efter. Genom att vara kritiska och genom att ställa krav på dem som informerar oss kan vi faktiskt göra en skillnad. Händelser i världen blir svårare att påverka, men vi kan välja om vi vill ta del av dem, och på vilket sätt – den rätten kan ingen ta ifrån oss!
Kommentarer
Postat av: Hanna
So True! Klart du är klok Maria :)
Trackback
