2009-07-21

hemma hos rasmus kan man frossa i tv- kanaler. här finns allt. till frukost myste vi framför viasat history. det visade ett reportage om månlandningen från 1969, och vi satt klistrade framför dumburken.

det är inte så längesen som det dök upp ny fakta från NASA som bevisar att månlandningen faktiskt ägde rum. det är ju inte helt okänt att det finns människor runt om i världen som blint tror att det hela är fejkat - bara för att den amerikanska flaggan svajar i vinden, som inte existerar i rymden.

jag insåg hur lite jag faktiskt vet om detta fantastiska ögonblick som varade under 8 dagar. jag visste att neil armstrong var först ut, men vilka de andra två i besättningen var hade jag ingen aning om. buzz aldrin & mike collins. dokumentären gjorde en djupdykning i all den fakta som under många år inte varit offentlig. för mig spelade det ingen roll, allt var intressant eftersom att jag inte varit särskilt insatt i något som haft med månlandningen att göra. nu vet jag desto mer.

visste ni tillexempel att neil armstrong och buzz var 15 sekunder ifrån att inte landa på månen, och att en kulspetspenna räddade dem från att dö på månen.

en kväll nu när stockhomarna, och hanna var här satt vi tjejer ute på terrassen och pratade efter en lång utekväll. vi kom så småningom in på allt det där extensiella; vem är vi & vad gör vi här ? vi diskuterade allt det abstrakta och mäktiga som inte bara går att greppa om. vårt samtal gick bara mer & mer på djupet och vi snurrade in oss i sådant som jag personligen tror är för stort för människan att förstå, det vill säga meningen med livet & om det finns fler som vi.

jag får ofta höra att jag tänker för mycket. men jag tycker det är viktigt att vi rör oss utanför våra ramar och faktiskt stannar upp en stund för att tänka på allt det fantastiska som omger oss. jag får nästan alltid en obehagskänsla, som om jag var ute på djupt vatten, när jag tänker på min roll på planeten jorden och hur jag med ögon, öron och förmågan att uttrycka mig kan befinna mig här.

att människan, trots att vi är så små, kunnat utforska en del av det oändliga är för mig något helt otroligt. människan är modig, kanske ibland för modig för sitt eget bästa. människan är naiv och mycket ofta förfärligt egoistisk. jag äcklas över hur somliga människor beter sig - men samtidigt förundras jag över den enorma nyfikenhet som många människor besitter. 1969 satte den första människan sin fot på månen, idag 40 år senare bor rymdforskare på stationer runt om i det yttre. vad kommer härnest ? jag skulle inte bli förvånad om det inom det närmsta damp ner en farkost lik någon av våra egna, men från en annan värld. jag skulle inte bli förvånad om jag en vacker dag vaknade till världsnyheten att en varelse kommit ur en farkost för att "vara hälsad" och "komma i fred".

jag är övertygad om att vi inte är ensamma, och faktum är att det är bara vi själva som begränsar oss från att upptäcka detta. punkt.

m.