så där stod han, alldeles grön i ansiktet med en försvunnen unge och en utan skor och strumpor...
2009-02-02
jag har varnat er, men jag gör det igen till alla känsliga läsare - detta inlägg kan innehålla spår av kräk - bara så ni vet !
fredagar på lågstadiet innebar alltid fredagssamling, innehållande sång och lek. för att vara ärlig minns jag inte särskilt. men just den där fredagen kommer jag ihåg för den har verkligen satt sina spår. ni vet hur kräksjukan i omgångar slår till bland småbarn - jaa, detta är inget undantagsfall. alla ungar satt i en stor ring mitt på golvet. till lunch samma dag hade det ätits grönsakssoppa och jag kan fortfarande så här i efterhand komma ihåg morotstärningarna - jag ser dem när jag blundar ! en kille snett framför mig började se lite blek ut - men innan någon hann reagera böjde han sig framått i ringen och en kaskad av grönsakssoppa vällde in i ringen. ett hysteriskt äcklande susade över barnen och fredagssamlingen fick ett plötsligt slut.
senare samma dag skulle mamma hämtas på sturup efter ett besök någonstans med jobbet. välkomstkomittén satt bältade i baksätet = jag och min tvillingbror johan.
johan har oavsett vart vi åker, hur långt tid det än tar alltid en vana att ta av sig skorna - inget undantag och även den här gången dras karborrbanden loss och gympadojjorna avlägsnas. från vellinge är det drygt 40 minuters bilfärd till sturup, flygplatsen, men den här gången skulle det komma att ta ännu lite längre tid.
efter att ha färdats i vår ljusbruna ford taunus cirka halvvägs börjar min bor klaga över ont i magen och plötsligt, utan att pappa hinner stanna fyller han sina skor till bredden.. också med mototstärningar. min far har alltid varit den stenhårda typen, men om det finns något som kan få hans ögon att vattnas så är det just kräk. hastigt och lustigt med nervevade rutor stannar pappa bilen vid första bästa hus - rusar in och haffar en gubbe. där får han hjälp dels med att ge min tjutande bror ett glas vatten och även städa ur den värsta sörjan i bilen. jag kan fortfarande se min klökandes pappa vanka fram och tillbaka ner i diket vid vägen. så efter att ha städat ur bilen fortsätter färden och väl framme på sturup börjar jag klaga på illamående. jag rusar iväg - så där stod han, alldeles grön i ansiktet med en försvunnen unge och en utan skor och strumpor när mamma så småningom kom gående från ankomsthallen. färden hem sen var ingen fröjd och vad jag minns så sålde vi bilen ganska så snabbt efter den här händelsen...
m.
jag har varnat er, men jag gör det igen till alla känsliga läsare - detta inlägg kan innehålla spår av kräk - bara så ni vet !
fredagar på lågstadiet innebar alltid fredagssamling, innehållande sång och lek. för att vara ärlig minns jag inte särskilt. men just den där fredagen kommer jag ihåg för den har verkligen satt sina spår. ni vet hur kräksjukan i omgångar slår till bland småbarn - jaa, detta är inget undantagsfall. alla ungar satt i en stor ring mitt på golvet. till lunch samma dag hade det ätits grönsakssoppa och jag kan fortfarande så här i efterhand komma ihåg morotstärningarna - jag ser dem när jag blundar ! en kille snett framför mig började se lite blek ut - men innan någon hann reagera böjde han sig framått i ringen och en kaskad av grönsakssoppa vällde in i ringen. ett hysteriskt äcklande susade över barnen och fredagssamlingen fick ett plötsligt slut.
senare samma dag skulle mamma hämtas på sturup efter ett besök någonstans med jobbet. välkomstkomittén satt bältade i baksätet = jag och min tvillingbror johan.
johan har oavsett vart vi åker, hur långt tid det än tar alltid en vana att ta av sig skorna - inget undantag och även den här gången dras karborrbanden loss och gympadojjorna avlägsnas. från vellinge är det drygt 40 minuters bilfärd till sturup, flygplatsen, men den här gången skulle det komma att ta ännu lite längre tid.
efter att ha färdats i vår ljusbruna ford taunus cirka halvvägs börjar min bor klaga över ont i magen och plötsligt, utan att pappa hinner stanna fyller han sina skor till bredden.. också med mototstärningar. min far har alltid varit den stenhårda typen, men om det finns något som kan få hans ögon att vattnas så är det just kräk. hastigt och lustigt med nervevade rutor stannar pappa bilen vid första bästa hus - rusar in och haffar en gubbe. där får han hjälp dels med att ge min tjutande bror ett glas vatten och även städa ur den värsta sörjan i bilen. jag kan fortfarande se min klökandes pappa vanka fram och tillbaka ner i diket vid vägen. så efter att ha städat ur bilen fortsätter färden och väl framme på sturup börjar jag klaga på illamående. jag rusar iväg - så där stod han, alldeles grön i ansiktet med en försvunnen unge och en utan skor och strumpor när mamma så småningom kom gående från ankomsthallen. färden hem sen var ingen fröjd och vad jag minns så sålde vi bilen ganska så snabbt efter den här händelsen...
m.
Kommentarer
Trackback
