att bli vuxen, men att vägra släppa barndomen
2009-02-15
jag undrar vem som har mest ångest över studenten, jag eller mina föräldrar. sista tiden har alla videoband med min barndom åkt fram och mamma och pappa sitter i soffan med näsdukar och gör notalgiska trippar tillbaka. jag hatar att påminnas om mitt förflutna av diverse anledningar och dessutom var jag en fruktansvärt ful bebis - så när en jollrande guldlock uppenbarar sig på teven kutar jag in på rummet och gömmer mig.
det går ju inte att undgå att jag faktiskt är på väg mot en utav de största förändringarna i mitt liv och emellan åt är jag inget annat än skräckslagen. barndomens trygga tillvaro är om cirkus 100 dagar över och trots att jag är 19 räknar jag mig som ett barn inom mycket. det är fortfarande tillåtet att krypa upp i mammas knä och be om kli på ryggen och mormor får gärna göra pannkakor i stora lass samtidigt som hon med sin milda men också tillrättavisande lärarstämma berättar om något som jag säkert redan vet, men bara för att jag fortfarande är ett barn och mormor är mormor är det okej att bli behandlad som att man ibland inte förstår.
igår provade jag något sånt där test om vilka egenskaper som beskriver mig bäst och vilka yrken som skulle passa mig bäst, och så var där en fråga om jag ägnade för lite tid åt lek - eller för lite tid åt allvar, jag klickade utan att blinka i alternativet med att jag leker för lite. det är okej att vara barn, tycker jag. det är okej att vara tramsig, barnslig och oregerlig - lite då och då. för att klara vardagens alla måsten, och allvarsamma procedurer måste man få leka av sig och vara ett barn utan gränser.
m.
jag undrar vem som har mest ångest över studenten, jag eller mina föräldrar. sista tiden har alla videoband med min barndom åkt fram och mamma och pappa sitter i soffan med näsdukar och gör notalgiska trippar tillbaka. jag hatar att påminnas om mitt förflutna av diverse anledningar och dessutom var jag en fruktansvärt ful bebis - så när en jollrande guldlock uppenbarar sig på teven kutar jag in på rummet och gömmer mig.
det går ju inte att undgå att jag faktiskt är på väg mot en utav de största förändringarna i mitt liv och emellan åt är jag inget annat än skräckslagen. barndomens trygga tillvaro är om cirkus 100 dagar över och trots att jag är 19 räknar jag mig som ett barn inom mycket. det är fortfarande tillåtet att krypa upp i mammas knä och be om kli på ryggen och mormor får gärna göra pannkakor i stora lass samtidigt som hon med sin milda men också tillrättavisande lärarstämma berättar om något som jag säkert redan vet, men bara för att jag fortfarande är ett barn och mormor är mormor är det okej att bli behandlad som att man ibland inte förstår.
igår provade jag något sånt där test om vilka egenskaper som beskriver mig bäst och vilka yrken som skulle passa mig bäst, och så var där en fråga om jag ägnade för lite tid åt lek - eller för lite tid åt allvar, jag klickade utan att blinka i alternativet med att jag leker för lite. det är okej att vara barn, tycker jag. det är okej att vara tramsig, barnslig och oregerlig - lite då och då. för att klara vardagens alla måsten, och allvarsamma procedurer måste man få leka av sig och vara ett barn utan gränser.
m.
Kommentarer
Postat av: Svägerskan
Stumpan! Du har alldeles rätt... Vi leker allt för lite i denna så kallade "vuxen-värld"! Problemet ligger nog inte i att man plötsligt gått o verkligen blivit vuxen eller mogen! Problemet är att vi TROR vi blivit vuxna o mogna och inte KAN o inte VILL leka längre!
Jag däremot tror, att när man VERKLIGEN är mogen gör man som man själv vill. Man får då lov att vara "barnslig" o "omogen" i andras ögon, för man VET själv var man står!
En annan sak som är jäkligt skön är att i far- o mor-föräldrarnas, och även föräldrarnas ögon kommer du alltid vara en liten flicka, så de e nog okej för dig att krypa upp i mammas knä, att be mormor om pannkakor eller att bara få vara just ett barn ett tag till! Sköt om dig, hjärtat! Du e GULD!
Puss
Trackback
