2009-04-05

fastnade framför en film igår, efter att robinson var slut. vid din sida, med bland annat julia roberts. jag o mamma hade en sån där perfekt mor och dotter kväll då vi kröp ner under filten och lät oss fullkomligt slukas av filmen, och givetvis slutade allt i tårar.

vid din sida är ett triangeldrama där relationer verkligen sätts på prov. luke och jackie är skilda, de har tillsammans två barn - anna och benjamin. jackie lever ensam, men luke har hittat en ny kvinna, hälften så gammal som han bor tillsammans med och som han så småningom också ska gifta om sig med. till en början har isabel, lukes nya det svårt att komma överrens med barnen och dessa tar avstånd från henne, och uppför sig minst sagt respektlöst. men barnen är oroliga att de ska förlora sin pappa som lägger mycket tid på jobbet som advokat. barnens svar på föräldrarnas skilsmässa är helt enkelt bara en försvarsmekanism, ett försökt att kanske få mamma o pappa att hitta tillbaka till varann. jackie upptäcker att hon drabbats av cancer, men håller detta hemligt för familjen. i takt med att hon blir ännu sjukare förbättras relationen mellan barnen och styvmodern - och tillslut får familjen reda på jackies hemlighet. för att jackie skall slippa vara ensam dels med sjukdomen, och dels med barnen bestäms det att alla ska fira jul tillsammans - och den komplicerade relationen mellan jackie och isabel ordnar upp sig då jackie inser att isabel kommer vara en god styvmor när hon inte längre finns.

det är tråkigt att döden, påriktigt inte är så vacker som den framställs i filmen - och det är synd att inte alla relationer kan sluta som här. men filmen var sådär gullig, sorglig men med en vacker upplösning att det inte gick att hålla tårarna inne. en perfekt mor och dotter film.

jag hatar döden, och tycker det är jobbigt att se sådant där människor har en begränsad tid kvar - men samtidigt ger den en perspektiv att vi alla en gång kommer att hamna där, vare sig vi vill eller ej. i alla fall så för en stund bli man medveten om att livet en gång ska ta slut. jag hatar att leva med den inställningen att jag ska dö, jag blir stressad - istället försöker jag ta vara påmin tid och utnyttja den till sådant som jag anser viktigt. man behöver kanske inte alltid leva som om det vore den sista dagen i ens liv, det räcker kanske med att ta vara på tiden. jag känner i alla fall att jag får mer ut av livet om jag kan få vara mig själv, istället för att stressa genom livet, och göra en massa saker dels för att man ska, men också för att livet en dag kan ta slut. framtiden är ovis - men jag gillar att känna det, då är det jag som har möjligheten att påverka den så att den blir så som jag vill... - så carpe diem, i den meningen att dagen är värd att fångas - men inte för att det är den sista, då blir vi bara stressade !

m.