2009-10-14

här sitter jag och rullar tummarna & pillar mig i naveln. kanske inte samtidigt. jag menar - hur skulle det se ut ? klumpigt !

är alldeles för uppe i varv för att kunna krypa ner under täcket. har tillbringat kvällen i ett församlingshem med en hop galna 14-15åringar.

jag måste bara undra en sak. när man ramlar in i puberteten, för det gör man ju nästan. en dag står den plötsligt för dörren och så står man där med två myggbett och ett pizza-face man helst av allt skulle vilja gömma i en ICA papperskasse. men åter till min undran. måste man som nybliven tonåring bete sig som ett hysteriskt psykbarn ?

jag antar att jag varit där själv. man har ingen uppfattning alls som sin omgivning - utan man bryr sig i princip bara om sig själv. kanske slänger man ett öga på någon söt, hes och finnig pojke där öron och fötter inte riktigt hunnit växa ikapp. men förutom det handlar det mesta om "jag-jag-jag-jag".

ni kan ju lista ut med lilltån att stämningen blir ganska så hysterisk när nästan 20 kids ska vara sådär. man vill helst av allt låsa in dem i bårhuset och kasta nyckeln. men samtidigt gläds man åt deras många och förnuftiga tankar. ibland blir man bara sådär orubbligt mållös när någon slänger ur sig tidernas one-liner som är så där äckligt smart eller djup. man börjar undra om det nog inte är en själv som är tappad bakom en vagn...

jag har inte riktigt funderat. men kanske borde jag göra det. pedagog, skulle det vara kul ?

m.