2009-01-07

det finns en liten kulle drygt 500 meter från där jag bor, en gammal gravkulle skulle jag kunna tänka mig - från så där tidig bronsålder som förkunnar att det redan då bodde gedigna bönder på vellinges slätter, eller vad fan vet jag - jag är ingen arkeolog ! i alla fall så är det en lagom promenad dit , om man går det som en runda. runt bostadsområdet - tvärs över den lilla grönängen och sen upp till kullen - vidare ut mot storavägen och sen mer eller mindre raka vägen tillbaka hem. 
det var längsen jag var där senast. jag tror det var då när filip lekte jurassic park ute på stycket o gömde sig i det höga vetet o plötsligt så skrek han till som en förbannad skräcködla och drog ner mig som om jag var något stackars litet rådjur som sett sina sista dagar i livet. på sommarn är det riktigt härligt att sitta där uppe och titta ut över lilla vellinge, jaa faktiskt man ser riktigt långt därifrån. utsikten är väl inte sensationell men trots sina blyga 5 m över havet är det en mäktig känsla när man står där uppe på toppen och snålblåsten viner en i öronen som om man hade tinnitus.

med kylan bitandes tag i mina kinder och lurarna i öronen stod jag och blundade i solen, gungade med i killers låten, all these things i've done. på nytt kändes det som att vara på toppen av ionas högsta punkt - bara jag och vinden i mitt hår. det är en befrielse att få njuta så här. jag har egentligen ingenting att oroa mig för - och ibland önskar jag att det fanns ett reglage som jag kunde skruva ner så att jag kunde slippa vara så paranoid ibland. promenaden blev idag någon form utav egenterapi - lite "me-only, quality time", behövligt kände jag. jag samlar kraft, drar några djupa andetag, så djupa att den kalla luften får det att tåras i ögonen - det känns i varenda litet ben - detta är en ny start trots allt, en ny start som jag så länge behövt och trott att jag gett mig in på - men inte förrän nu känns det - och faktiskt, den känslan räcker och blir över.

m.