och så var det det där med barnuppfostran..
2009-04-17
jag uppmärksammade en liten incident när jag traskade hem i det fina vädret. trots att jag är alldeles för ung för att ens tänka på det här, kunde jag inte låta bli att speckluera över vad jag precis hade fått se.
följande händelse utspelade sig på en uppfart utanför ett hus i det intilliggande villaområdet
två pojkar, båda i åldern 4-5 år uppskattningsvis, spelade någon form utav bandy på uppfarten. en man klev ur en bil och närmade sig pojkarna. troligtvis var mannen en bekant, möjligen en granne - men definitivt inte närmre besläktad med barnen. att döma av samtalet mellan mannen, och pojkarna uppenbarade sig i alla fall inga spår som kunde antyda att så var fallet, men mannen var utan tvekan bekant. han, i samma stund som han närmar sig barnen utbrister: "hej killar! visa mig ett hårt skott" en av pojkarna svarar: "ja, men då skjuter jag utanför - ut på gatan" mannen svarar tillmötesgående att då är han där och tar bollen. situationen leder slutligen till att pojken drömmer iväg ett skott, men missar. innan den bevakande mannen hunnit säga något har pojken gjort ett nytt försök. trots att skottet på ren svenska är minst sagt värdelöst så ser han ändå belåten ut. detta gör dock inte mannen, och utbrister: "det där var väl ingenting"
nu kommer vi till poängen. jag vet inte om den är en instinktiv rekation att tanken ens slår mig, men en kvinna skulle inte under några omständigheter utbrista att ett barn är värdelöst, särskilt inte när man försöker ha en konversation på en stimulerande nivå. samtidigt som jag motsätter mig mannens degraderade uttalande, så ifrågasätter jag också det moderliga och det sensibla, då en kvinna förmodligen hade sagt "gud, vad duktig du är", eller något i den stilen. för helt osannolikt är det inte att hon, trots att hon egentligen tycker något helt annat, ändå lyfter barnet till höjden och berömmer det. då är frågan, hur ska man uppfostra barnet ? ska man som mannen, mana barnet och ärligt men med kärlek tillkännage att barnets förra insats var synnerligen defekt, eller ska man som en kvinna troligtvis hade gjort ära barnets insats trots att den var värdelös och där med risker att barnet slutar som en självupptagen loser, utan någt som helst omdöme ? vad är egentligen rimligt; att illumineras om sina svagheter, eller att ständigt beskärmas för att sanningen mångt om mycket är hård och obekväm ?
jag vet fortfarande inte hur jag själv hade resonerat. för samtidigt som jag sympatiserar med den hårde mannen, hittar jag redan kvaliteter hos mig själv som hade beskyddat barnet. nu är kanske inte två stycken fyra-åringas insatser på en uppfart, en helt vanligt fredagseftermiddag något jättecentralt. men i andra sammanhang, hur är rimligt att agera ? är det okej att förolämpa för att stärka en annan människa, eller är det bättre att värna om någon så att man riskerar att skada ? jag vet fortfarande inte, men jag antar att det är sånt som växer med en stor mage, och det kommer jag vänta med ett bra tag till !
m.
jag uppmärksammade en liten incident när jag traskade hem i det fina vädret. trots att jag är alldeles för ung för att ens tänka på det här, kunde jag inte låta bli att speckluera över vad jag precis hade fått se.
följande händelse utspelade sig på en uppfart utanför ett hus i det intilliggande villaområdet
två pojkar, båda i åldern 4-5 år uppskattningsvis, spelade någon form utav bandy på uppfarten. en man klev ur en bil och närmade sig pojkarna. troligtvis var mannen en bekant, möjligen en granne - men definitivt inte närmre besläktad med barnen. att döma av samtalet mellan mannen, och pojkarna uppenbarade sig i alla fall inga spår som kunde antyda att så var fallet, men mannen var utan tvekan bekant. han, i samma stund som han närmar sig barnen utbrister: "hej killar! visa mig ett hårt skott" en av pojkarna svarar: "ja, men då skjuter jag utanför - ut på gatan" mannen svarar tillmötesgående att då är han där och tar bollen. situationen leder slutligen till att pojken drömmer iväg ett skott, men missar. innan den bevakande mannen hunnit säga något har pojken gjort ett nytt försök. trots att skottet på ren svenska är minst sagt värdelöst så ser han ändå belåten ut. detta gör dock inte mannen, och utbrister: "det där var väl ingenting"
nu kommer vi till poängen. jag vet inte om den är en instinktiv rekation att tanken ens slår mig, men en kvinna skulle inte under några omständigheter utbrista att ett barn är värdelöst, särskilt inte när man försöker ha en konversation på en stimulerande nivå. samtidigt som jag motsätter mig mannens degraderade uttalande, så ifrågasätter jag också det moderliga och det sensibla, då en kvinna förmodligen hade sagt "gud, vad duktig du är", eller något i den stilen. för helt osannolikt är det inte att hon, trots att hon egentligen tycker något helt annat, ändå lyfter barnet till höjden och berömmer det. då är frågan, hur ska man uppfostra barnet ? ska man som mannen, mana barnet och ärligt men med kärlek tillkännage att barnets förra insats var synnerligen defekt, eller ska man som en kvinna troligtvis hade gjort ära barnets insats trots att den var värdelös och där med risker att barnet slutar som en självupptagen loser, utan någt som helst omdöme ? vad är egentligen rimligt; att illumineras om sina svagheter, eller att ständigt beskärmas för att sanningen mångt om mycket är hård och obekväm ?
jag vet fortfarande inte hur jag själv hade resonerat. för samtidigt som jag sympatiserar med den hårde mannen, hittar jag redan kvaliteter hos mig själv som hade beskyddat barnet. nu är kanske inte två stycken fyra-åringas insatser på en uppfart, en helt vanligt fredagseftermiddag något jättecentralt. men i andra sammanhang, hur är rimligt att agera ? är det okej att förolämpa för att stärka en annan människa, eller är det bättre att värna om någon så att man riskerar att skada ? jag vet fortfarande inte, men jag antar att det är sånt som växer med en stor mage, och det kommer jag vänta med ett bra tag till !
m.
Kommentarer
Trackback
