katten har burit runt på min sminkborste halva morgonen. jamandes och stolt som om det vore en liten fågel. jag är så där pigg på att jaga runt efter henne, men ändå låter jag henne hållas. får se om jag hittar den där sminkborsten sen eller inte. i alla fall går det inte att bli arg på det lilla livet. inte när man saknat ihjäl sig efter henne. visst har det varit skönt att komma bort från klor och en full bajslåda men i det långa loppet är det hennes mjuka päls och stora brun/gula ögon som räknas. jag älskar ljudet av att höra henne i fullfart. det känns så hemma på nå vis.