2010-09-14

ibland känner jag mig så fruktansvärt elak, men jag tycker faktiskt att det finns mer eller mindre vackra människor. mitt sinne för mode, jag vet inte ens om det existerar, men mitt intresse för det, det växer. med det blir också känslan för skönhet allt påtagligare. jag menar, jag blir duktigare och duktigare på att hitta det som är min egen smak. plötsligt ser jag saker hos människor som dels passar den, men också det som inte gör det.

fast så är det väl ? vi är cyniker hela bunten och vi gör inget hellre än att hänsynslöst sortera och bedöma människor, särskilt för deras yttre. i relationssammanhang tycker jag att detta är extra synbart. man lockas och fascineras av det yttre och det är också det som ger insidan en chans. det är för mig inte bara en klyscha, det är fakta och så fungerar jag.

något som också känns fruktansvärt att säg, det är; samhället består utav fack, mer eller mindre. se dig om i din bekantskapskrets. hur är dina vänner ? hur är människorna som du trivs tillsammans med och som du omger dig av ? visst värderar du dig likstämmigt med dessa ? ja, okej...ni kanske inte har samma tycke och smak angående precis allting, men du tycker nog ändå att ni spelar i samma liga.

hur ser din relation ut ? är du tillsammans med någon ? i så fall, hur förhåller du dig till denne utseendemässigt ? du attraheras av din partner; ja och du tror att det är ömsesidigt -konkret menar jag, du tycker att ni är lika snygga och han/hon med ? ni spelar helt enkelt i samma liga.

ute på stan då. om du ser dig omkring bland människor som går förbi. visst kan du peka ut tre personer som du tycker är mer vackra och tre som är mindre vackra ? det kanske har att göra med denne personens gångstil, sitt sätt att klä sig eller att denne beter sig på ett visst sätt i en viss situation. för att vara väldigt koncis; du tycker att han/hon är snyggare eller fulare !

hur kan det ha blivit så här då ? hur kan det vara så att utseendet spelar så stor roll att vi bara genom en blick kan skapa hos en hel uppfattning av en människa utan att ens känna personen i fråga ? det känns väldigt primitivt att vi faktiskt fungerar så här. det behöver kanske inte alltid handla om stereotypa kategorier, för i mitt kompisgäng är vi en hel skara ganska olika typer, men trots det tycker jag nog att vi mer eller mindre spelar i samma liga. nu finns det säkert en del av er som tycker att jag har höga tankar om mig själv, eller så har jag inte fattat vilka jag egentligen umgås med, höhö...men jag står för det. jag tycker mig tillhör ett visst fack och sen är det upp till dig att avgöra vilket detta är och om jag har rätt eller fel angående de andra i mitt fack.

jag tror förvisso att hur en personer ser ut, det spelar bara roll i relationens begynnelse, för sen släpper man liksom det. -utsidan ger insidan en chans. det är som att vi människor måste hävda oss redan från första sekund och när vi sen upptäcker att folk inte är si eller så som vi först trodde, då spelar det liksom ingen roll och det är då vi fattar tycke för varann. jag har kanske helt fel -det kan bara ni bestämma. jag kommer i alla fall på mig med att vara besviken på mig själv för att jag ibland är så fördömande. tänk så många eventuella fantastiska relationer man går miste om varje dag för att vi placerar varandra i fack och ratar varann utan att egentligen veta ett skvatt om varandra.

jag ska bli mer öppen och mottaglig. jag ska se på människor på ett nytt sätt -tänk vilka nya erfarenheter detta kan tillföra ens liv. och vad är det egentligen som krävs ? ett leende och ett hej till en främling på bussen ? ja, det kan nog faktiskt räcka ! worth a shot, i alla fall !

m.