2010-06-11

igår när karavanen med studentflak gick genom höllviken och jag stod i min lilla märtas- uniform och tittade på, kunde jag inte låta bli att känna den där jobbiga känslan. mitt liv är underbart...det är inte det -jag saknar bara gymnasiets trygghet och att ständigt vara omgiven av fantastiska människor. jag är fortfarande omgiven av fantastiska människor, men de banden som knyter samman en gymnasieklass kommer man nog aldrig få återuppleva. det är en trygghet i sig att vara omgiven av människor, likasinnade och jämnåriga som också befinner sig mitt i livets kanske starkaste orkan. man tumlas runt och ingenting verkar någon gång infatta någon som helst logik, -man bara är. nu är allting bara vägskäl, prestation och önskan om att verkligen lyckas. jag njuter av hur livet är nu, nu när saker och ting faktiskt börjar ordna upp sig. det är i och för sig mycket i det ny- utexaminerande skeedet som jag inte önskar ens min värsta fiende. när man sjunger om frihet och drömmer om livet, den är fantastisk...allt det andra kommer som en baksmälla som tar lång tid att bota och bena upp, och jag antar att det hör tiil, men ibland kan jag verkligen sakna struktur och att vara inbäddad i tonårens ljuva bubbla. barn, det ska man vara så länge man kan !

m.