2010-04-07

en dag med jobb, kan det bli jobbigare ? nej, jag tror inte det när man ska försöka leda ett gäng på femton stycken, många av dem; respektlösa, hänsynslösa och oansvariga, konfirmander.

jag förstår mig inte påmänniskor som resonerar som femåringar när de egentligen är tre gånger så gamla. jag förstår heller inte hur ett slag i magen kan vara lika med en vänlig och uppskattande gest. och jag förstår verkligen inte hur man som ett barn vågar visa en vuxen människa så lite respekt att en tom mjölkförpackning plötsligt framstår som dali lama.

om 2010- budord lyder: jag behöver inte ta ansvar, jag behöver inte visa respekt och jag kan kalla vem jag vill för bögjävel - då vill jag inte längre vara med. något så lätt som; behandla dina närmsta så som du själv vill bli behandlad, känns plötsligt som livets stora gåta, faktum är att det får mig att börja gråta. (höhö. jag rimmar)

fred, kärlek och förståelse tycks vara en dröm i en värld med all tänkbar lyx. vad säger det egentligen om vår inställning till övriga världen. jag trodde att det gick en generös trend i att faktiskt vara ett föredöme och visa världen att tillsammans är vi ett, men när kids i ändå mogen ålder beter sig som sandlådebarn tappar jag modet och fattar ingenting.

det ska vara roligt att vara 15 trots målbrottsröst och myggbettsbröst. jag håller med om att det mångt om mycket kan handla om liv eller död, men inte fan hjälper det att sparka på sin granne för att sen vända andra kinden till ? hur ska vi kunna vara rädda om allting annat om vi inte är rädda om varandra ? nyp mig i armen och säg att jag ska vakna !

om ni kräver att vuxna ska se er som vuxna - ja, men uppför er så att ni förtjänar den respekten. det är lätt att göra en tonåring till ett barn bara för att den missbrukat ett förtroende. men jag lovar er, det finns massor av vuxna som är redo att ge er utrymme, möjligheter och frihet - bara ni ger lite lite tillbaka. det kostar att ligga på topp, och ingenting i livet kommer gratis. whaaaaduup !

m.