2009-05-14

på väg hem från berlin gjorde vi ett stopp på sachsenhausen, ett utav de mindre koncentrationslägrena från andra världskriget. jag har varit på ett sådant tidigare, i frankrike men då var jag betydligt yngre. jag har minnen från när vi gick där mellan de återuppbyggda barackerna och stämningen var fruktansvärt tung och dramatisk. samma känsla fick jag när vi kom innanför murarna på sachsenhausen.

i fjärran kunde man höra fågelkvitter, men fortfarande var stämningen tryckt och obeskrivligt tung. det som fanns kvar av byggnaderna på sachsenhausen var egentligen bara antydningar till vad som funnits där innan. många av barackerna har man inte restaurerat utan istället finns grunderna kvar av de autentiska byggnaderna.

i alla fall så kändes det konstigt att vandra på samma grusgångar där 1000-tals utmäglade människor en gång gått, och känslan av att befinna sig i vad som varit ett krematorium där lika många fått sätta livet till var fasansfullt. det gick nästan att känna smärtan i murarna, och lyssnade man noga kunde man nästan höra människornas förtvivlade rop på hjälp. jag kan inte förstå att det funnits, och fortfarande finns det människor som är villiga att utrota andra människor för att man lever med en särskilt uppfattning.

som uppgift nu efter hemkomsten har vi sett filmen mannen utan öde, som baseras på nobilpristagaren imre kertész självbiografi om kampen för överlevnad i ett utav tyskarnas arbetsläger. så här efter att man sett den över två timmar långa beskrivningen av människors lidande i koncentrationsläger är man liksom helt tom inuti. många tankar och funderingar dyker upp efter att ha sett en sådan film, och jag känner en fruktansvärd smärta för alla de människors som utsattes för den fasansfulla tortyr som förekom i lägrena.

det ska inte spela någon roll hur man ser ut, vad man jobbar med, vad man tror på eller hur man talar. det avgör vilka vi är, men det avgör inte vårt värde. för det spelar faktiskt ingen roll vilka vi är, vi har ändå samma värde. trots att detta är basic och att detta är vad de flesta får lära sig på dagis, så verkar en del inte förstå det - och detta skrämmer mig. när ska folk förstå att vi är här tillsammans ?

m.