2009-05-29

tänk hur mycket man egentligen ljuger för barn. jo, faktum är att man gör det - eller jag gör det, och jag är säker på att jag inte är ensam. kvällen spenderades igår på en bilmatta med min nya vänskap sam. sam fyller 3 år imorgon och är ett knippe energi i allra högsta grad. han tar sig fram så gått han utan bokstaven "r", men vad spelar det för roll ? jäkor är precis lika gott som räkor, jag menar förbannade språkpoliser !

i alla fall så var gårdagen fylld med lek och stoj. den nya blixten bilen racade över kök, och vardagsrumsgolv långt efter bolibompa. är inte ens säker på att sam tittade på det, men så var i alla fall reglerna i vårt hushåll för sådär 16 år sen, att man skulle på med pyjamasen efter barnprogrammet. men reglerna är annorlunda hos farmor, det vill jag nog också minnas. men så när sam var uppe i leken som bäst, då var vi ju givetvis, förbannade vuxna, tvugna att stoppa leken för att det nog var dags för sängen trots allt. (läs klockan var 21.30 och maria aka lektant, ankmamma var svintrött)     det enda jag förmådde säga var: sam, bilarna är trött, så dom vill sova. på med pyjamasen nu du också.

vart jag vill komma är... till en treåring kan man säg vad som. det spelar inte riktigt något roll. antingen går budskapet in, och man kan stolt se sig som en vinnare i de å så ljuvliga samtalen, eller så tittar de bara storögt på en och fortsätter med sitt. i alla fall tar man till alla möjliga knep för att få barnet att förstå. usch, känner mig som en riktig lögnhals - bilar pratar ju inte, eller ?

m.