- jag är nog tuffare än somliga tror.

2009-01-28

vad är du rädd för ? - jag smakar på frågan, liksom låter den silas mellan tänderna, och nästan tuggar på den. det är motstånd i den, ungefär som att den vägrar låta sig svaras på. jag låter frågan på nytt cirkulera i en orytmisk bana i mitt inre - satsar, ger den ny skjuts och hoppas på att den så småning om ska stanna. vad är jag rädd för ? men så efter att frågan balanserat ett tag i mitt tankerum, är det som att svaret är självklart. likt en liten kaxig kille, i röda badbrallor som uppfostrats av vargar och sedan hamnat i sällskap med en björn - säger jag: jag är nog tuffare än somliga tror. men lika fort som mitt svar presenterat sig - inser jag att det bara är en lögn. jag blundar, biter mig i läppen - hårt biter jag - det känns hur den blir varm. sen är det som om allting brister; jag är visst rädd: jag är rädd för mörker, jag är rädd för hål och jag är rädd för att bli ensam. jag är rädd för att ramla i ett mörkt djupt hål och att ingen ska hitta mig. först fattar jag ingenting - bokstavligt talat, man kan ju vara rädd för hål - men hur stor är sannolikheten att jag ska ramla genom marken, i ett stort, fuktigt, mörkt hål och att ingen ska hitta mig. närmre ser det ut följande: jag är rädd för att jag ska hamna i en situation, som jag inte kan ta mig ur - jag är rädd att jag ska möta hinder som jag fastnar i så att jag inte kan ta mig loss - jag är rädd att hindrena ska kosta mig min frihet och att jag på så sätt utelämnas och blir ensam. man ska möta sina rädslor - men hur mycket bör jag satsa, vem kan jag lita på ? hur ska jag göra för att ta mig igenom livet - utan att fastna och om jag skulle fastna, hur kommer jag loss ?
  jag antar att jag inte kommer att få svar på dessa frågor just nu. inte ens om jag lägger mig ner och stirrar in i mörkret, tvingar mig själv att se in i det och tvingar mig att hitta en lösning. jag antar att jag precis just nu mött ett av livets mysterier. om 50 år ska jag ställa mig samma fråga: vad är du rädd för ? men jag ska också passa på att fråga mig själv: har jag övervunnit mina rädslor ? om 50 år, har jag tagit mig genom större delen av mitt liv - jag bör vara uppfylld med annat än tonårsproblematik och kanske är jag på god väg att lösa livets gåta - i alla fall, så återstår det att se !

m.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0