2009-01-05

ibland måste man chansa, och ibland är chansningen bara given och det finns liksom inga argument för att man skulle låta bli att chansa. att ge sig in i ett långdistansförhållande är väl jaa, ett våghalsigt spel som man inte riktigt vet hur det skall sluta. men fem månader senare kan man vara säker på att det är ett beslut man aldrig kommer att ångra.

ibland känns det som att kärleken liksom är för given. den finns oftast runt om oss hela tiden och vi behöver kanske inte anstränga oss särskilt mycket för att vi ska hitta den, bli uppvaktade och räknade med. vi liksom mer eller mindre räknar med att människor runt om oss ska vara kärleksfulla, bjuda till och vara allt det vi förväntar oss. på 100 tals mils avstånd är det ganska svårt att visa sin uppskattning till någon annan, men samtidigt är det en enorm trygghet att veta att den på andra sidan går igenom samma sak. månader av längtan kan man inte direkt kalla räkmacka och lika ofta som man är lycklig över att ha någon, så är man olycklig för att man inte får vara med den man har. men så kommer belöningen efter all den besvärliga längtan som gjort en alldeles tung i kroppen - då släpper allt som om man hade varit fastkedjad och man liksom svävar på moln. att få träffa den man så länge längtat efter är en befrielse och känslan att äntligen få vara i sin älskades armar igen är en känsla som inte går att beskriva - den måste upplevas.

m.

detta har hänt: